Den sista utvägen
av Denise Mina
"Den sista utvägen" är den avslutande delen i Denise Minas Garnethilltrilogi. När jag läste del två, "Exil", ville jag veta hur det gick så fort som möjligt, men sedan tog det ändå tre månader innan jag läste den här. Det fanns så mycket annat jag också ville läsa. När jag väl började på "Den sista utvägen" läste jag dock de över 400 sidorna på mindre än två dagar.
Maureen O'Donnell har det inte särskilt bra nu. När hennes gifte (det visste hon inte om då) älskare mördades blev hon tvungen att ta lagen i egna händer (jag ska inte säga för mycket om det, läs om det i "Död i Garnethill"). Nu ska rättegång hållas mot mördaren och Maureen måste vittna. Men om hon talar sanning kommer hon själv och många andra råka illa ut. Ljuger hon kommer mördaren släppas fri och då kommer han att hämnas. Michael, Maureens pappa som förgrep sig på henne när hon var liten, är tillbaka i Glasgow. Hennes syster, som tror att Maureen ljuger om övergreppen, väntar barn och kommer troligen demonstrativt låta Michael umgås med barnet.
Maureen har inga pengar men en enorm skatteskuld, och för att kunna betala den måste hon och kompisen Leslie sälja smuggelcigaretter på en suspekt loppis. Det kanske inte är så konstigt att Maureen börjar få allvarliga problem med spriten. Hon märker ju själv att hennes vänner börjar bli bekymrade, och att folk börjar behandla henne som hennes alkoholiserade mamma Winnie alltid behandlats. Som om inte detta skulle vara nog med problem så dör en kvinna som Maureen var bekant med, och Maureen misstänker brott. Hon känner sig ansvarig för kvinnan och trots att hennes kompisar tror att hon har blivit galen börjar hon med egna efterforskningar. Och i bakhuvudet snurrar alltid samma fråga: Vad ska hon göra med Michael?
"Död i Garnethill", "Exil" och "Den sista utvägen" är en jättebra deckarserie. Miljöerna är välbeskrivna och befolkas av samhällets lägsta, de fattiga, knarkarna, de psykiskt sjuka... Intrigen är spännande och oförutsägbar. Det blir inga fler böcker om Maureen O'Donnell, men jag hoppas att Denise Mina skriver fler böcker om andra personer. Jag har faktiskt för mig att jag har hört nåt om en ny bok, men jag är inte säker. Hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar