Kalle, det är jag det

Kalle, det är jag det
av Maja Jäderin-Hagfors

Kalle är en tjej (Carola), vilket kanske framgår av bilden. Men hon ser inte ut sådär. Hon ska ha svart hår. Dessutom är hon tolv år, och flickan på bilden ser väl äldre ut? Både titeln och framsidan ger intrycket att att det här är en omåttligt käck bok, men det stämmer inte alls med innehållet. Jag köpte den faktiskt för omslaget (flickböcker från 1949 kan man aldrig få för många av), men det gjorde inte mig något att handlingen råkade vara lite intressantare än vad jag hade trott.

Kalle och hennes föräldrar (Bosse och Bojan, som hon kallar dem) är ganska annorlunda. De har t. ex. inget kök, bara en kokvrå där man på sin höjd kan tillaga te och smörgås. Middag äter de ute. De hyr in städhjälp ett par gånger i veckan. Bojan tycker att det vore vansinne att sköta sånt själv. Något annat som gör dem ovanliga är att de inte har så mycket saker. Allt onödigt kastas eller ges bort. Och så är det ju det att Bosse och Bojan är som kompisar till Kalle. De har aldrig varit särskilt känslosamma och hållit på att kramas och så i Kalles familj. Hennes kompisar tycker att alltsammans är väldigt konstigt, men Kalle stortrivs.

En dag låter Bosse och Bojan bomben falla - de har fått jobb i Stockholm båda två! Kalle får flytta i förväg, för att kunna börja i sin nya skola, och tills föräldrarna hittar en bostad ska hon bo hos Bojans mormor. Där är allt väldigt annorlunda jämfört med vad Kalle är van vid. Fullt av prydnadssaker och gammaldags möbler, middag på bestämda tider och moster Inga (Bojans moster alltså) som lägger sig i och ska bestämma över Kalle hela tiden. Bojans mormor är en pigg och glad gumma (även om Inga behandlar henne som om hon vore hemskt skröplig) och hon och Kalle kommer varandra mycket nära. Det behövs, för Bosse och Bojan jobbar nästan hela tiden, när de nu inte är ute och letar bostad, men inte ens när de är hemma bryr de sig så mycket om Kalle. Kalle önskar för första gången att hon hade det som alla andra, och att Bosse och Bojan var som riktiga föräldrar. Egentligen hade det varit perfekt för dem om de inte hade något barn, tänker Kalle.


SPOILER (antar att ingen kommer läsa boken ändå)






Naturligtvis ordnar allt upp sig till slut, med god hjälp av mormor (Kalle kallar henne för mormor, även om hon ju egentligen är hennes mormorsmor). Moster Inga blir mindre sträng, och Bosse och Bojan förstår att det var föräldrar de skulle vara, och att Kalle behöver mer uppmärksamhet och kärlek från dem. Och Bojan är med barn, och mormor ska bygga om sitt stora hus till lägenheter - med kök.