Code Name Verity
av Elizabeth Wein
Man kastas verkligen rakt in i "Code Name Verity". Det är "Verity" själv som skriver sin berättelse. Det är 1943 och hon är fängslad som brittisk spion i det naziockuperade Frankrike. Efter tortyr har hon gått med på att berätta allt hon vet om sitt uppdrag och alla brittiska militärhemligheter hon känner till. Det är den redogörelsen man läser. "Verity" har fått lov att skriva på det sätt som hon kan, och hon skriver ur sin bästa vän Maddies perspektiv. Att hon faktiskt skulle ha fått lov att skriva i den formen känns väl inte helt trovärdigt, men annars skulle ju boken knappast vara läsbar så det får man ju acceptera.
Maddie är inte bara Veritys bästa vän, hon är också piloten som flög Verity till Frankrike. Men de fick tekniska problem och Verity blev tvungen att hoppa ut med fallskärm. Vad som hände med planet och Maddie vet hon inte, men det är osannolikt att hon lyckades ta sig tillbaka till England. Och i hastigheten fick Verity med sig Maddies id-handlingar i stället för sina egna falska.
Det är en ungdomsbok, som verkar rekommenderas för 15+ - tortyren som Verity och de andra i fängelset utsätts för, och dödandet i kriget över huvud taget, är inte något som bara antyds här. Jag visste att det skulle finnas någon sorts twist i historien. Så jag hade ju mina teorier och en del visade sig stämma. Annat kom som en fullständig överraskning. Jag tänker att jag skulle ha blivit överraskad på många fler punkter om jag faktiskt var en tonåring. Det är uppbyggd på ett smart sätt, men jag tyckte inte alls att det kändes som att det bara var för att lura läsaren. I stället tycker jag att det framhävde det här spelet med information som spionerna ägnar sig åt. Jag har förresten alltid undvikit spionromaner. Det kanske har varit ett misstag.
Fast vad det också handlar om är vänskapen mellan "Verity" (hon heter så klart inte Verity, men det är enklast att kalla henne det här) och Maddie. Vi läste boken i bokcirkeln och det nämndes på mötet att det är en sån där bästis-vänskap som man bara har i ungdomen. Som i citatet som inleder baksidestexten på min utgåva - "It's like being in love, discovering your best friend." Jag har en känsla av att det inte är ett stort tema i alla de där spionromanerna som jag har undvikit genom åren.
Mycket nöjd med att en massa ord som jag var tvungen att kolla upp närmare under min läsning av Helen Dunmores "The Greatcoat" återkommer här, t.ex. Nissen huts och att kalla cyklar för pushbikes. Det kändes som om jag var insatt i ämnet. ;-)
