Bel-Ami
av Guy de Maupassant
Redan på en av de första sidorna i "Bel-Ami" tänker huvudpersonen Georges Duroy tillbaka på en del förkastliga saker han gjorde i Nordafrika och som han inte alls ångrar. Om det inte hade varit för det skulle man ju ha tyckt mer synd om honom, där han går på gatorna i Paris och funderar på hur han ska få sina sista slantar att räcka. Han vet inte hur han ska bära sig åt för att lyckas i staden, men han är vacker och charmig och får snart hjälp att ta sig fram. Särskild tur har han med kvinnorna, och de hjälper honom till pengar och ställning.
Duroy har ju sidor som gör att man ibland kan känna med honom, till exempel i hans osäkerhet i de nya sociala sammanhang han hamnar i - hans bakgrund är ju mycket enkel. Och han är nog verkligen förtjust i sina gamla föräldrar, även om det kanske inte blir av att han hör av sig till dem så mycket. Samtidigt har han ju inte en princip som han inte är villig att kompromissa med (ett exempel: han drar sig inte för att skälla ut en rik älskarinna för att hon har gett honom pengar när han är pank, och ändå behålla pengarna), och han bryr sig inte om vem han sårar eller utnyttjar på sin väg uppåt. Det är verkligen inte meningen att man ska tycka om huvudpersonen. Romanen å andra sidan, den kan man tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar