Olivia Joules and the Overactive Imagination

Olivia Joules and the Overactive Imagination
av Helen Fielding

Vad gör Helen Fielding nu för tiden? Jobbar som journalist kan man kanske anta, för det var väl hennes riktiga jobb. Är inte Bridget Jones också journalist ett tag? Olivia Joules är i alla fall definitivt journalist, och faktiskt ganska bra också. Det vill säga hon är jätteduktig på att skriva, mindre bra på att hålla en deadline och helt hopplös på faktagranskning och källkritik. Hennes fantasi springer iväg med henne, med pinsamma resultat för de tidningar hon jobbar för. Därför får hon inte längre skriva om riktiga nyheter som hon vill utan ska i stället bevaka en ansiktskrämslansering i Miami. Tråkigt!

Men, är det inte Usama bin Laden som dyker upp på lanseringen. Smart att inte gömma sig i en grotta i Asien, som alla tror, utan att i stället uppträda som playboy under falskt namn. Naturligtvis har han också genomgått omfattande plastikkirurgi. Eeeeller så är det som Olivias kompis Kate säger, att Olivia är knäpp, att det inte alls är Usama bin Laden, utan att han faktiskt talar sanning när han säger att han heter Pierre Ferramo och är filmproducent i Hollywood. I så fall är han ju rätt het, och det bästa är att han dessutom verkar intresserad av Olivia och vill bjuda ut henne. Hurra! Eller är han terrorist ändå? När en terrorattack inträffar i Miami blir Olivia ännu mer misstänksam. Fast det är ju pinsamt att verka misstänksam om det inte är något, och dessutom vill hon ju inte skrämma bort honom om det nu handlar om en äkta dejt.

Är inte det här det bästa dilemmat ever? Det är någon sorts humoristisk version av spionhistorier à la James Bond. Det finns också en Bridgetkänsla i det hela, men när som helst kan t.ex. en fruktansvärd terrorattack inträffa. Och då är det verkligen blodigt och hemskt. Det skulle inte kunna hända Bridget Jones. Det är inte heller lika kul som Bridget Jones. Det är roligt alltså, men inte lika roligt och mycket segare.

Det känns också väldigt märkligt att läsa den så här efter att bin Laden är död. "Olivia Joules and the Overactive Imagination" är utgiven 2003, och då var läget verkligen helt annorlunda. Det var egentligen väldigt snart efter 11:e septemberattackerna. Man har nästan glömt bort hur stort det var då, men lite av det kommer tillbaka när man läser den här boken. Det är nästan så att man funderar på om det inte var lite för snart för att skriva en så här humoristisk bok om islamistisk terror. Kan det vara en bidragade orsak till att det här inte blev en lika stor succé som Bridget Jones, eller beror det bara på att Olivia Joules inte riktigt har samma charm?

Spionbiten känns mer självklar att glöra humor av, och det är också det som är roligast. Min favoritkaraktär är helt klart den gamle spionen av den gamla skolan, som ska hjälpa Olivia med ett viktigt uppdrag. För det visar sig att hon är något på spåren, även om hon kanske inte riktigt gissat rätt när det gällde vad.