Farfar var rasbiolog
av Eva F Dahlgren
Det blir ju dyrt om alla böcker man lånar på biblioteket visar sig vara sådana som man gärna skulle vilja äga. Jag får försöka sansa mig, men det här är en av de böckerna som jag skulle vilja ha hemma alltid. Det är så mycket intressant med berättelsen om hur Eva F Dahlgren försöker förstå sin farfar och förlika sig med hans åsikter.
Först anar hon inte oråd. Hon vill bara läsa hans gamla anteckningar. Men snart inser hon att det inte bara var växter han sysslade med, utan han var också en av de vetenskapsmän i 30-40-talets Sverige som ägnade sig åt rasbiologi. Lång och blond, stark och frisk skulle man vara. Det var den nordiska rasen som borde föröka sig och inte andra. Ändå gifte han sig med en mörk och mycket kort kvinna som enligt en kollega var av en "märklig alpinsk ras" och fick fyra barn med henne. Fyra barn som märkte att deras pappa tyckte att de var lite sämre än andras, mer nordiskt utseende, barn. Hur fick han egentligen ihop det? och hur påverkade det här familjen?
Extra intressant blir det när Eva F Dahlgren inte bara uppehåller sig vid farfadern och dåtidens tankar med skallmätningar och Rasbiologiskt institut, utan fortsätter in i nutiden. Hon möter människor med allvarliga genetiska sjukdomar i släkten och intervjuar dem om deras tankar kring att testa om man själv bär på sjukdomsgenen eller inte. Och hon tar upp fosterdiagnostik och försäkringsbestämmelser, och låter experter uttala sig om hur de ställer sig i de frågorna. Det är försäkringsbolagen som får mig att bli riktigt irriterad. För de kan begära att få ut uppgifter från t.ex. ultraljud eller fostervattensprov och i så fall vägra att försäkra ett barn. Och vad kan det ha för inverkan på vilka barn som föds? Det låter nästan som om försäkringsbolagen skulle vara vår tids Rasbiologiska institut. Känns det verkligen riktigt bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar