Meine freie deutsche Jugend

Meine freie deutsche Jugend
av Claudia Rusch

Det blev nästan mini-temaläsning här. Först en bok som bygger på verkliga personers brev för några hundra år sedan, sedan en bok som bygger på intervjuer med någon som var barn för 100 år sedan, och nu en bok som bygger på egna minnen av 1970- och 80-talen.

Claudia Rusch föddes 1971 på nordkusten i Östtyskland och kunde (innan hon och mamman flyttade därifrån, och senare på besök hos sin mormor) se Sverigefärjan fara förbi, så nära men helt omöjlig att få åka med. Att en gång åka till Sverige med färjan var något hon drömde om, och senare blev hon helt besatt av Frankrike och allt franskt. Men de enda utlandsresorna man fick lov att åka på gick österut.

Det låter kanske som om "Meine freie deutsche Jugend" skulle vara en sorglig bok, men den är faktiskt riktigt rolig. Även om Claudias mamma och styvpappa ansågs suspekta, och familjen därför alltid bevakades av Stasi, så verkar det ha varit en lycklig barndom. Det här med att det ständigt satt några Stasimän i en bil utanför familjens bostad gav för övrigt upphov till ett par komiska incidenter. Komiskt blir det också när Claudia och andra Ossis besöker väst i början av 90-talet. Det blev visst lätt en del kulturkrockar...

Muren föll mycket lägligt, precis när Claudia var arton. I Östtyskland hade hon inte kunnat genomföra sina framtidsplaner, och den som lämnade landet brukade inte direkt vara välkommen tillbaka och alltså hade hon varit tvungen att lämna sina föräldrar bakom sig. Det är här som man kan märka en del bitterhet i texten. För även om planerna aldrig behövde genomföras så fanns det ju ändå ett dåligt samvete över att svika föräldrarna. De skulle ju egentligen ha kunnat lämna landet när som helst, men de ville inte. Det är intressant att läsa om att de oliktänkandes mål inte alls var en enat Tyskland. De var inte intresserade av att bli som Västtyskland, utan ville istället förändra Östtyskland. Det här har jag missat lite tidigare, jag var ju bara elva år 1989.

Jag tyckte att "Meine freie deutsche Jugend" var en riktigt bra bok. Trots att den inte är berättad i kronologisk ordning är den inte svår att läsa. Kapitlen är ganska fristående från varandra. jag hade helt missat att boken har översatts till svenska, men det har den visst. "Honeckers kanderade äpple" heter den då, och titeln syftar på den händelse som gör att lilla Claudia måste lova att aldrig mer berätta Honeckerskämt offentligt och att inte kalla poliser för "snutar", även om hon menar det snällt. :-D