Genom den trånga porten

Genom den trånga porten: Mina sju år i kloster
av Karen Armstrong

Jag har läst ett par böcker av Karen Armstrong tidigare, och speciellt tyckt om "Myternas historia". Innan jag hittade "Genom den trånga porten" kände jag inte direkt till något om henne själv, utöver att hon har någon sorts lämplig akademisk bakgrund för sitt ämne. Numera ägnar hon sig åt jämförande religionsstudier, men som ung var det bara kristendom som gällde. Hennes föräldrar var inte överdrivet religiösa, men Karen och hennes syster gick ändå i en katolsk skola som drevs av nunnor. Det är, eller var, kanske inte så ovanligt i Storbritannien. Någon gång under tonåren mognade beslutet om att själv bli nunna hos henne, och direkt efter skolan, som sjuttonåring, blev hon postulant (steg ett inom nunne-utbildningen) i samma orden som drivit hennes skola. Hennes föräldrar motsatte sig beslutet, men hon hade stark uppbackning av sin rektor.

Karen Armstrong beskriver hur hon genomgick postulant- och novistiden, en mycket hård utbildning som skulle upplösa individen och göra noviserna till goda nunnor. Man fick ha mycket lite kontakt med sin familj, och när de väl träffades hade de svårt att umgås eftersom deras dotter eller syster var så förändrad. Flera föll ifrån som postulanter eller noviser, antingen kom de själva på att det här inte var vad de ville, eller så skickades de hem av orden. Karen Armstrong kämpade på, för hon ville verkligen klara av alla utmaningar, övervinna sig själv och leva som nunna. Till slut ledde emellertid många små detaljer och tvivel till att hon fattade ett nytt beslut - att lämna nunnelivet.

Jag tycker förstås att det verkar helt vansinnigt att bli nunna redan från början, men så är jag inte heller religiös och det är ju nästan en förutsättning. På något sätt måste man ändå bli imponerad av målmedvetenheten i det hela. Samtidigt verkar dåtidens regler och attityder i just den här (icke namngivna) orden ha motverkat sitt syfte. Det finns några nunnor som omtalas i mycket positiva ordalag, som ser igenom reglerna till budskapet bakom, men minst lika många är bara rigida paragrafryttare. Det är väldigt fascinerande att läsa om Karen Armstrongs upplevelser, och även om det är självbiografiskt och handlar om något ganska extremt så är det långt ifrån någon BOATS, eländes elände-skildring eller något sensationslystet. Till att börja med så kan ju Karen Armstrong skriva ... Sedan är det ju en blandning av personliga upplevelser, med några års distans (hon var ju bara sjutton år när hon gick i kloster), och hennes kunskap om religion och kyrkan. I förordet berättar hon att hennes första utkast till boken var mycket mer negativt, men att det hade fått hennes agent att undra varför hon hade stannat kvar så länge, och att den slutgiltiga versionen även innehåller det som hon saknade med klosterlivet.