Bitterfittan

Bitterfittan
av Maria Sveland

"Bitterfittan" hade jag hört mycket bra om, och då är det så svårt att veta vilka förväntningar man ska ha. Dels höga förstås, eller ska man kanske ha låga, för att hyllade böcker så ofta bara är okej. Nåt mittemellan kanske, men hur lätt är det? Men den här gången hade jag tur, för "Bitterfittan" är bra!

Den handlar om Sara, som är trettio år och känner redan att hon har stark potential för att bli bitter. Trots att hon och hennes man har ambitionen att vara jämställda så lyckas de inte i praktiken, och särskilt inte efter att de fick barn. Så hon bestämmer sig för att resa någonstans (det blir Teneriffa) på egen hand, vila, vara ensam och ha tid att tänka. Som reselektyr har hon Erica Jongs "Rädd att flyga" (den har jag inte läst, men jag tror inte att jag missade något i "Bitterfittan" för det) som citeras friskt. Sara tycker att allting verkar ha varit mycket roligare på 70-talet, och funderar över hur det har gått för feminismen sedan dess. ibland bra, ibland mindre bra. Hon observerar hur alla par på hotellet samspelar, och hur kvinnorna ofta passar upp på mannen eller förminskas av mannen. Hon tänker också tillbaka på sitt eget liv, och på hur hennes mamma arbetade och slet i hemmet medan pappan knappt var närvarande.

Det är alltså ganska lite handling, annat än i minnesbilderna, och i stället argument och funderingar. Lite speciellt i en roman kanske, men jag gillar det. Åtminstone i den här boken. Det är inte torrt och trist, utan uppfriskande och intressant. Jag hade säkert läst ut hela i ett svep om det inte hade varit för att jag skulle till jobbet följande dag och bilen bör hålla sig på vägen under färden dit.