Bakom väggarna på vinden

Bakom väggarna på vinden
av Sylvia Cassedy

På det senaste mötet med läsecirkeln pratade vi bland annat om att läsa om böcker som man läst när man var barn. De kan vara ganska annorlunda när man läser dem som vuxen. Sist jag läste "Bakom väggarna på vinden" måste ha varit på mellanstadiet. Jag vet vilket skolbibliotek jag lånade på (där jag gick i klass 1-6), men den är inte särskilt lättläst så det var antagligen inte på lågstadiet. Å andra sidan kom jag nästan inte ihåg något av vad som hände, vilket kan tyda på att jag inte riktigt fick ihop handlingen. ;-)

När jag gick på samma skola så läste jag även en annan bok av samma författare, "Den bästa sommaren". Den hade jag mycket starkare minnen av och det var den som fick mig att upptäcka Sylvia Cassedy igen. Läs mer om det här. (Den fantasyaktiga boken jag nämner är alltså "Bakom väggarna på vinden".) Det var en väldigt annorlunda berättelse den här gången, och jag blev väldigt imponerad av hur välskrivna personerna var. Nu äger jag alla de tre böcker som finns översatta till svenska. Förutom de här två är det "Det andra miraklet". Ingen av den finns i tryck längre (och på engelska är det bara "Behind the Attic Wall" som går att köpa ny). Men de finns på flera bibliotek.

Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om Sylvia Cassedy. Hon har skrivit några fler böcker, som inte översatts, men det verkar vara bilderböcker, dikter och annat. Jag tror att de här är de enda romanerna. Hon var amerikansk och dog 1989. Alla de här tre böckerna handlar om flickor som är utstötta och i brist på riktiga vänner skapar en fantasivärld. Mary Ella i "Den bästa sommaren" har sina hemliga låtsaslekar och för Lottie "Det andra miraklet" går det knappt att skilja låtsasvärlden från den riktiga. Maggie i "Bakom väggarna på vinden" brukar mästra fem låtsaskompisar som alla är fattigare, fulare och dummare än hon själv, men annars är det fantasivärlden som letar upp henne i stället för tvärtom.

Början av boken påminner mig om Lemony Snickets böcker, fast mer realistiskt. Efter föräldrarnas död har Maggie kastats ut från en rad internatskolor, och nu har man letat fram några släktingar som säger sig vara villiga att ta emot henne. Hon har fantiserat om hur det ska vara hemma hos fastrarna, att hon ska vara omtyckt i ett hemtrevligt hus. I stället blir hon mött av den excentriske farbror Morris, som lämnar henne på ett ställe som ser ut som ett fängelse. Fastrarnas hem har tidigare varit en internatskola, men fungerar nu som privat hem bara för de båda fastrarna och Maggie. Maggie är inte ett enkelt barn, hon är väldigt sluten och trotsig. Fastrarna förstår sig inte alls på barn, särskilt inte det här barnet. De går dessutom till ytterligheter i sin hälsoiver och är mycket besvikna över att Maggie inte är som de har tänkt sig. Maggie är van vid att börja i nya skolor, men det var längesedan hon gick i en helt vanlig dagskola. Hon vet i alla fall att det nya barnet alltid behandlas väl en tid, men sedan kommer de andra barnen börja tycka illa om henne. På den här skolan lyckas hon hoppa över den omtyckta perioden.

Det dröjer ett tag innan Maggie lägger märke till att det är något riktigt konstigt i huset. Hon hör röster från väggarna, men ingen annan verkar höra dem. Hon misstänker att farbror Morris vet något om det här, men honom går det aldrig att få ett vettigt svar ur. När Maggie går omkring och snokar i det stora huset en dag så hamnar hon i ett dolt vindsrum där två dockor och en porslinshund sitter i ett dockkök. Och rösterna hon har hört kommer från dem. Dockorna lever, och de har väntat på Maggie.

Det finns en väldigt overklig känsla i boken. Lever dockorna verkligen? I så fall varför, och hur? Vad vet Morris? Läsaren vet redan från början att något kommer hända, men att det går bra för Maggie. I korta avsnitt får vi nämligen veta vad Maggie gör ett år senare, på ett viktigt datum som har med händelserna i fastrarnas hus att göra. En bok som jag kommer att tänka på, kanske på grund av dockorna men även den lite mystiska stämningen, är Maria Gripes "Agnes Cecilia". Jag kan tänka mig att de som tycker om Maria Gripe även skulle uppskatta Sylvia Cassedy.