Mig äger ingen
av Åsa Linderborg
"Mig äger ingen" är journalisten Åsa Linderborgs bok om sin pappa Leif Andersson, och om sin uppväxt med honom. Boken är skriven efter pappans död, det verkar som om det var hans död som fick minnena att komma fram. Han var inte särskilt gammal när han dog. Det låter nästan som om han kunde fått leva längre om han bara hade sökt läkarvård för sina hälsoproblem. Men av porträttet av honom att döma ville han inte göra väsen av sig. Inte dra överhetens uppmärksamhet till sig, så att säga. Det är mycket som Åsa inte ska berätta i skolan t.ex.
Åsas mamma lämnade Åsas pappa någon gång under tidigt sjuttiotal, när Åsa var fyra år. Att hon lät dottern bo kvar hos mannen skulle väl vara kontroversiellt även idag, men tydligen ville hon inte ta ifrån honom allt. På ett sätt låter det mer dramatiskt än vad det var. Mamman bodde kvar i samma stad med sin nye man, och hon hade fortfarande god kontakt med dottern. Å andra sidan var Åsas pappa knappast den mest lämplige föräldern av de båda. Han var alkoholist och kunde inte hålla i pengarna. Direkt efter löningen slösade han, och den sista tiden innan nästa lön blev de tvungna att äta hemma hos Åsas farföräldrar.
Hemma hos Åsa och hennes pappa använde man varken sängkläder eller tvål. Däremot var det städat och det fanns prydnadssaker bokhyllan (medan böckerna förvarades i skåp om de inte var extra fina). Men även om en otvättad Åsa ofta lämnades av utanför dagis innan ens fröknarna kommit dit, så fick hon mycket uppmärksamhet och kärlek av sina pappa. Och han var förstås dotterns stora idol. När Åsa blir äldre försämras deras relation. Hon är inte längre lika beundrande, och pappans missbruk blir dessutom svårare. Till slut bryter Åsa med sin pappa.
Även om boken är som en sorts hyllning till pappan så blundar Åsa Linderborg inte för hans dåliga sidor. Jag tycker att porträttet verkar ganska balanserat. Om författaren varit arg eller bitter på pappan för att han drack eller på mamman som lämnade familjen så verkar hon ha kommit över det långt innan hon skrev boken, för det märker man inte av. Det verkar inte heller som om det var en olycklig barndom. Det dåliga kan säkert ha vägts upp av det bra.
Konstigt nog tycker jag att jag känner igen mig i skildrningen av tidsperioden. Jag är ju ändå tio år yngre än Åsa Linderborg, så jag var antagligen inte ens född under den tid jag tycker mig känna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar