Svinalängorna
av Susanna Alakoski
Leenas familj flyttar in i en alldeles nybyggd lägenhet, i det nybyggda miljonprogramsområdet Fridhem i Ystad. Sverige är ett rikti land, lägenheterna är fyllda av lyx. Toalett inomhus, rinnande kall- och varmvatten, fint parkettgolv och lättstädad plastmatta. Det enda som förtar lite av glädjen är hur Leenas föräldrar noggrannt fick ordningsreglerna upplästa för sig när de skrev på hyreskontraktet. Ungefär som om de inte skulle kunna följa regler bara för att de är från Finland.
Fridhem får snart dåligt rykte. Här bor socialbidragstagarna, invandrarna och alkoholisterna. Området kallas Svinalängorna av somliga. Hemma hos Leena finns det perioder när mamman och pappan dricker. Då är det bråk, och maten och de rena kläderna tar slut. Sedan ångrar de sig, och allt är bra tills nästa suparperiod börjar. Ibland flyr Leena till sin kompis Åses i lägenheten bredvid, men då hör hon genom väggen hur mamman och pappan slåss, och hon oroar sig för sina bröder och för hunden som är kvar i lägenheten. Åses mamma dricker också, och hemma hos kompisen Riitta (vars mamma är bästa vän med Leenas mamma) brukar det vara stora supkalas. Barnen får försöka klara sig ändå.
När Leena blir äldre blir föräldrarnas missbruk värre, och kaoset avspeglar sig även i romanens språk. Inte så att det blir svårt att förstå, men det får en annan ton. En mycket bra bok. Det känns som att det måste ha varit precis så det var att växa upp så här. Eller, om man tänker bort bokens 70-talskänsla, som att det är så här det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar