Gregorius

Gregorius
av Bengt Ohlsson

Jag ligger tio år efter alla andra, har just läst Bengt Ohlssons tolkning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den vann ju Augustpriset 2004. Av någon anledning har den inte riktigt lockat till läsning. Ett misstag. Jag tyckte om den. Men det går ju lika bra att läsa en bok 2014 som 2004.

I "Doktor Glas" berättas (ju) hur doktorn har både den gamle prästen Gregorius och dennes unga fru Helga som patienter. Gregorius har problem med hjärtat. Helga beklagar sig för doktorn över sexlivet, hon tycker inte om det (hon verkar ha en yngre älskare) och doktorn hjälper henne gärna att hitta på en sjukdom som "tyvärr" gör att pastorn och Helga måste vara avhållsamma. Doktorn grubblar också på om han kanske borde hjälpa Helga ännu mer, kanske vore det bättre om hennes man inte fanns.

"Gregorius" ger en mycket mer positiv bild av pastor Gregorius. Ganska naturligt kanske, när han själv får berätta. Han är inte helt felfri, långt ifrån, men han framställs inte alls som det monster som doktor Glas ser honom som. Faktiskt så tycker jag att de båda herrarna är ganska lika varandra. De har svårt att komma ut ur sig själva och nå fram till andra människor. Vid något tillfälle ger Gregorius uttryck för samma tankar som i det där kända citatet, "man vill bli älskad, i brist därpå ...", fast med andra ord. Jag borde nästan läsa om "Doktor Glas" nu och jämföra bättre.

Lotten skriver om Helena Siganders version av samma berättelse, "Dosan. Helga Gregorius berättelse". Den kanske jag borde läsa. Och så finns ju Kerstin Ekmans "Mordets praktik".

This is London

This is London
av Miroslav Sasek

Miroslav Saseks böcker om olika städer såg så fina ut att jag tyckte att jag behövde en. Det fick bli London, för jag gillar London.

Egentligen är väl boken inte aktuell längre. Allt ser lite gammaldags ut och det är fullt av fotnoter i texten, där fakta inte längre stämmer. London är inte världens största stad, Selfridges är inte stans största varuhus och det ligger inga tidningsredaktioner på Fleet Street längre. Men det är fortfarande en väldigt snygg guidebok. Om inte annat så finns det ju en känsla i den som får en att vilja åka till London med en gång.

Jag köpte "This is Edinburgh" i present till en kompis. Jag vet inte om den har lika många fotnoter. Jag föreställer mig att London förändras fortare, men böckerna skrevs ju ändå för omkring 50 år sedan och de andra städerna i serien har säkert också genomgått förändringar.

Nattens barn (Juliane och jag)

Nattens barn (Juliane och jag)
av Inger Edelfeldt

Jag råkar ha just den utgåva av boken där den heter som TV-serien. Från början hette den "Juliane och jag", vilket även den utgåva som kom ut på En bok för alla för några år sedan gjorde. Jag har förresten bara sett snuttar av den där TV-serien, jag kanske borde försöka få tag i och se hela någon gång.

Jag har läst den här boken många gånger. Första gången jag läste den slogs jag av hur perfekt den är. Det finns inte ett ord i den som känns fel. Däremot finns det ord som jag fortfarande inte riktigt förstår, d.v.s. crushlack. Nån sorts material som var trendigt på 70-talet tydligen. ;-) Det är väl 70-tal eller väldigt tidigt 80-tal (boken är från 1982) och det märks väl ibland på vilka ord de använder och kanske framför allt när de pratar om kläder. Kim och Juliane går också och ser en vampyrfilm, som jag gissar är House of Dark Shadows från 1970. (Jag funderade länge på vad det kunde vara för film, men så såg jag Dark Shadows (den med Johnny Depp) förra året och den de såg måste väl tillhöra samma serie. Vampyren skulle heta Barnabas och inte vara särskilt snygg. Ja, jag kan delar av boken i stort sett utantill.)

Historien berättas av Kim, som är fjorton år och kompis med Yvonne. Men de är egentligen inte intresserade av samma saker, det bara blev så att det var de två som inte hade någon bästis på mellanstadiet. Kim intresserar sig för skräck och vampyrer och sånt, men Yvonne vill mest att de ska spana på en kille i parallellklassen som hon är kär i. Så börjar en ny tjej i klassen, Juliane, och Kim misstänker att de två har mycket mer gemensamt. Men hon vågar först inte riktigt ta kontakt med Juliane, och det blir inte bättre av att de tuffa i klassen börjar mobba Juliane.

Det blir de två som blir bästisar i alla fall. De läser varandras skräcknoveller och bildar en häxorden och skaffar en helt egen jargong, och börjar till och med våga ha på sig t.ex. lite "häxiga" smycken i skolan trots att det inte direkt hjälper till att höja deras status. Kim berättar om sina egna tankar och hur konstig hon känner sig ibland, om vänskapen med Juliane som inte alltid är så enkel och om familjen och skolan. Hon är rolig, och låter helt äkta. Otroligt bra skrivet, tycker jag.

En smakebit på søndag (vecka 4)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Det är ju det jag säger, det är nästan alltid söndag! Men det hade ju varit värre om det nästan alltid var t.ex. tisdag. ;-)

Idag läser jag ett seriealbum. Jag har tidigare läst Alison Bechdels bok (seriealbum) om sig och sin pappa, "Fun Home". För något år sedan gav hon ut en bok om sig själv och sin mamma, och det är det jag läser nu. I "Fun Home" handlade det också väldigt mycket om litteratur (och en del om psykologi) och i "Are You My Mother?" handlar det mycket om psykologi och psykoterapi (och en del om litteratur).

(Alison Bechdel, "Are You My Mother?" s. 200)

Jag tycker att den här är mer svårläst än vad "Fun Home" var, men intressant, särskilt om man läser båda.Och jag menar inte svårläst som något dåligt här, utan att den är en större utmaning.

Greven av Monte Cristo

Greven av Monte Cristo
av Alexandre Dumas

"Greven av Monte Cristo" är ... lång. Min utgåva är i fem volymer, men jag tror faktiskt inte att det blir mer än 900 sidor tillsammans. Av någon anledning antar jag att folk vet vad boken handlar om, men jag vet inte varför för jag gjorde det inte. Jo, jag hade en aning om att det skulle handla om hämnd, eftersom huvudpersonen Edmond Dantès ibland nämns i de sammanhangen. I "V for Vendetta" till exempel.

Edmond Dantès är en ung sjöman från Marseille som det går riktigt bra för. Alldeles för bra, enligt somliga, som anger honom som spion. En falsk anklagelse, men den politiska turbulensen i Frankrike vid den här tiden (Napoleons återkomst) och en del fiffel leder till att det aldrig uppdagas. Dantès tillbringar många år i en isolerad fängelsecell utan att kunna meddela sig med omvärlden. Han vet inte hur det går för hans närmaste eller om han själv någonsin kommer släppas.

Ett antal år senare dyker en mystisk, ofattbart rik greve upp och blandar sig i ett antal personers liv. För läsaren är det ingen hemlighet vad hans motiv är. Hämnd.

Mitt intresse under läsningen gick lite upp och ner. Början var väldigt spännande och vissa delar längre fram, men ibland kändes det långrandigt och ibland fattade jag inte ens vad som hände. Fast det var väl en del av spänningen. Vad var egentligen avsikten bakom vissa av grevens handlingar. Naturligtvis visade det sig vara väldigt väl uttänkt, även om inte allt går enligt planera. På det stora hela var "Greven av Monte Cristo" en bättre bok än vad jag hade förväntat mig. Jag hade tänkt mig mer åt pojkboksäventyrshållet. Men det var mer invecklat än så, och ofta väldigt mycket mer obehagligt.

Beyond the Spiderwick Chronicles Book 3: The Wyrm King

Beyond the Spiderwick Chronicles Book 3: The Wyrm King
av Tony DiTerlizzi & Holly Black

Den sista boken i serien och eftersom det är en bokserie för barn så kunde man ju gissa att det hela skulle lösa sig på något sätt, även om det såg illa ut i föregående bok.

Jag har väl nämnt det tidigare, men det hade varit helt fantastiskt att få läsa de här böckerna när man var i tioårsåldern! Nu var jag ju mer i trettioårsåldern när den här boken kom ut. Det funkar bra att läsa dem då också, det är mysiga och spännande böcker, men jag föredrar ju till exempel Holly Blacks Modern Faerie-böcker. Som väl i och för sig också är tänkta för yngre läsare, men inte lika unga som Spiderwickböckernas.

Men i alla böckerna har hon lyckats få ihop älvor och oknytt med nutida USA på ett bra sätt. Den här sista trilogin utspelar sig till och med i Florida, och det är verkligen inte den plats som jag förknippar med älvor i första hand. Det gör inte personerna i böckerna heller. Någon nämner att man snarare kommer att tänka på England när det är tal om sånt. Men det funkar visst lika bra i Florida.

The Spiderwick Chronicles:
1. "The Field Guide"
2. "The Seeing Stone"
3. "Lucinda's Secret"
4. "The Ironwood Tree"
5. "The Wrath of Mulgarath"

Beyind the Spiderwick Chronicles:
1. "The Nixie's Song"
2. "A Giant Problem"
3. "The Wyrm King"

Ravioli

Ravioli
av Klas Östergren

Jag läste en gång en roman av Klas Östergren, men jag har inga minnen av den alls. Men den här novellen tyckte jag ganska bra om. Jag borde nog ge Östergren fler chanser.

En smakebit på søndag (vecka 3)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Va, är det söndag IGEN? Det gör väl i och för sig inte så mycket. Söndagar är bra. Man är ledig, och så går ju Äkta människor på söndagar. Jag gillade nog säsong 1 lite bättre, men säsong 2 (som går nu) är också väldigt bra.

Att läsa böcker och läsa smakbitar i olika bloggar hör ju också till. Precis som förra helgen läser jag om en bok som jag har läst flera gånger tidigare. Men den här ska nog de flesta ha hört talas om, det är nämligen en bok ur Sagan om Isfolket. I dagens smakbit diskuterar de båda kusinerna Villemo och Tristan sin släkts historia. De är fyra generationer från Tengel och Silje, som de första böckerna handlade om, och släkten har fått det betydligt bättre ställt sedan den tiden.

- Har du lust att se den där dalen, Villemo?
- Jag vet inte. Ibland. När det är sommar och ljust och solen värmer och allt är vackert, då kunde jag tänka mig att resa dit, för den dalen står för mig som något mystiskt och spännande. Men när jag ligger i min säng om natten och hör vinterstormarna rasa utanför ... då kramar en hand om mitt hjärta - av sorg och förtvivlan över alla de som ligger döda och ensamma där uppe. Jag tänker på hur de orkade leva så där. Och då kryper jag djupt ned under dynan och är tacksam för att Tengel och Silje lyckades komma ut och hit ned. Annars kunde ju vi ha bott där än. Nej, förresten, det gick inte, dalen blev ju förstörd. Har du lust att resa dit, Tristan?
- Ne-ej! sa pojken med eftertryck. - Jag är inte gjord för vildmark.
- Förvekligade överklasskräk, log Villemo. - Hovnarr!
- Hördu du, började Tristan strängt, men hans röst sprack, och så skrattade han också.
(Margit Sandemo, "Vinterstorm", s. 31-32)

Det hungriga slottet

Det hungriga slottet
Författare: Isabella Nilsson
Bildberättare: Kristin Lidström

Jag läser inte dikter i vanliga fall, men jag ville ändå läsa "Det hungriga slottet" efter hyllningar i bloggar och för att den såg fin ut. Bara en sån sak som att den är bunden utan rygg, så att man liksom ser bladen, trådarna och limmet i stället. (Det finns säkert en term för det.)

Jag kan inte bedöma dikter eftersom jag har läst så få. Kanske något jag borde gå in för? Men jag uppskattar ordlekarna i de här. Alla de finurliga kopplingarna mellan saga och mat. För det handlar om ett slott i ett sagorike, vars invånare ömsom svälter sig och ömsom frossar i mat, och det finns en massa tabun och skam kopplat till detta. Naturligtvis handlar det lika mycket om verkligheten.

De färgstarka bilderna förstärker sagokänslan i dikterna och berättar egan små historier. Dessutom är de vackra. Jag tror inte att det hade blivit alls samma upplevelse om bilderna inte hade funnits.

Jag vet inte riktigt vem jag skulle rekommendera "Det hungriga slottet" till. Men jag gillade den och det är roligt att läsa något lite udda.

Sjunga

Marikas bokdagbok erfar att Lars Amund Vaages "Syngja", som var en av de bästa böckerna jag läste förra året, snart kommer ut på svenska. Läs mer om "Sjunga" här. Det är ju perfekt, nu kan alla ni som tycker att nynorsk är en aning för svårt (det är svårt) också läsa den.

Rans magiska värld 3

Rans magiska värld 3
av Aki Irie

Årets första bok blev en manga. (Jag har inte läst ut den precis nu alltså, utan i vanlig ordning ligger jag efter med bloggandet.) Kanske ett undermedvetet försök att hinna läsa fler böcker i år än 2013. Kan bli mycket manga och Novellix under 2014 i så fall. ;-)

Det här är den tredje boken om Ran, som är ett barn som kan förvandla sig till vuxen (eller åtminstone tonåring) med hjälp av ett par gympaskor. Det leder självklart till förvecklingar. Hon är en häxa och kan en del annan magi också, men hon är såpass ung att hon inte är särskilt duktig än.

Jag tycker inte att det här är en fantastiskt bra serie, men den är åtminstone kul, charmig och knasig.

En smakebit på søndag (vecka 2)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag tänker jag läsa om en bok som jag inte har läst på närmare tio år. Men innan det läste jag den många gånger. Tillräckligt många för att nästan kunna början av boken utantill. Så här går den:

Jag sitter här och försöker komma på varför de egentligen började trakassera Juliane. Det kan knappast ha varit hennes ovanliga namn, för det gick både en Rakel och en Dorothea i klassen och ingen av dem blev mobbad, Men Dorotheas pappa var förstås flygkapten, och döttrar till flygkaptener vågar man kanske inte mobba. Dorothea var ett år äldre än vi andra och hade skor från Paris och jacka från Rom, och en gång hade hon bott i Bangkok, där folk hade ödlor krypande på sovrumsväggarna och flickornas kjolar måste gå nedanför knäna. Fast det var inte Dorothea det här skulle handla om. Så intressant är hon inte.
Förresten, apropå namn så heter jag själv Kim, och det är ju också ett konstigt namn. Min odräglige storebror har alltid hävdat att det passar bäst på en tax.
(Inger Edelfeldt, "Juliane och jag", s. 9)

Årets bästa, del 4 (Serier)

Jag tycker inte att jag läste särskilt mycket serier under 2013. Manga läste jag nästan inte alls. Det kanske kan vara en del av förklaringen till varför det blev så få böcker lästa under året. För 2012 hade jag en lång lista över serier som jag tyckte hade varit riktigt bra. Den här gången blir den kortare.

Bästa seriealbum: "Smålands mörker" av Henrik Bromander.
Starka kandidater var även "Fiskarna i havet" och "Jordens medelpunkt" av Anneli Furmark samt "Neste gang blir alt riktig" av Lene Ask.

Bästa manga: "A Zoo in Winter" av Jiro Taniguchi.
Även om jag inte läste så mycket så var ju det mesta bra, och den här var allra bäst.

Årets bästa, del 3 (Genrer)

Årets deckare: "Till dess din vrede upphör" av Åsa Larsson.
Hade så klart med mig en Lapplandsbok under sommarens besök i Lappland (inte för att jag var i närheten av Kiruna, men ändå). Bra semsterläsning, och utan tvekan årets bästa deckare.

Årets skräck: "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist.
Jag gillar skräck där det nästan är som vanligt, fast med några allvarliga "fel".

Årets spökhistoria: "The Greatcoat" av Helen Dunmore.
Här är det också helt vanlig vardag, i det här fallet  i efterkrigstidens Yorkshire. Tills någon knackar på fönstret.

Årets fantasy, high: "Song for Eirabu. Bok 2 - Vargtid" av Kristine Tofte.
Avslutningen på en mycket bra fantasyberättelse. Världen är till stor del baserad på fornnordisk mytologi, men känns ändå helt egen.

Årets fantasy, low: "The Ocean at the End of the Lane" av Neil Gaiman.
Bra barndomsskildring och bra fantasyberättelse i samma bok. Jag gillar!

Årets bästa, del 2 (Barn och ungdom)

Årets ungdomsbok: "Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Eller ska jag säga hela Engelsforstrilogin samt seriealbumet? Jag läste ju om alla de tidigare under året. Bra var det i vilket fall som helst. :)

Årets barnbok: "Fortunately, the Milk ..." av Neil Gaiman, med illustrationer av Chris Riddell.
Säkert lika bra med den andra illustratören också, men den versionen har jag inte läst.

Årets småbarnsbok: "Lova! sa Smulan" av Moni Nilsson, med illustrationer av Joanna Hellgren.
Jodå, jag läste faktiskt mer än en bok för mindre barn.

Årets flickböcker: "Kati i Amerika", "Kati i Italien" och "Kati i Paris" av Astrid Lindgren.
Jag funderade på om jag skulle kalla kategorin "Årets humor" i stället. Otroligt roliga böcker.

Årets bästa, del 1

Statistiken för 2013 är avklarad, då var det dags för de bästa böckerna från året. Det kommer bli flera inlägg om det, och idag blir det ... de vanliga böckerna? ... de tunga kategorierna?

Årets roman: "Att föda ett barn" av Kristina Sandberg.
Det var inte ett alltför svårt beslut även om konkurrensen var tuff, med både "Sjukdomen" och "Döden" av Jonas Gardell, "Drömmaren och sorgen" av Eva-Marie Liffner och "Dager i stillhetens historie" av Merethe Lindstrøm. Tydligen läste jag massor av bra svenskt och en del norskt förra året.

Årets roman/biografi: "Syngja" av Lars Amund Vaage.
Det kallas roman även om jag förstår det så att den är helt baserad på författaren och hans dotter. Ja, jag hittar på kategorierna efter det att jag har valt ut vilka böcker jag vill lyfta fram. Bara läs den, okej?

Årets noveller: "The Escape" av Katherine Mansfield.
En kort bok med bara några få noveller. Jag vill gärna läsa mer av Katherine Mansfield i framtiden.

Årets fackbok: "Expeditionen: Min kärlekshistoria" av Bea Uusma.
Självklart! Men jag tyckte även att "Vem var det där?" av Görel Kristina Näslund var väldigt intressant.

Årets återkomst: "Bridget Jones: Mad About the Boy" av Helen Fielding.
Okej, den tillhör ju absolut inte de bästa böckerna jag har läst under året, men tänk att det kom en ny bok om Bridget Jones! Men det är fortfarande bara den första som är bra.

Statistik 2013

Tänk så himla intressant för alla andra med statistik över vad jag har läst förra året. ;-) Själv är jag chockad av resultatet! Och min syster blev också chockad. Spännande va?

Antal lästa böcker: 150
150! Under de fjorton år som jag har dokumenterat min läsning har jag aldrig tidigare läst så lite. Sa jag att jag är chockad? Jag vet inte varför det blev så lite heller. Det är ett mysterium.
Jag kanske ska tillägga att jag jämför mig inte med någon annan än mig själv.

Månad då jag läste mycket: Ingen, tydligen. Men mest var det ändå i januari, då jag läste 17 böcker.
Månad då jag läste lite: September, 8 st. Seriöst? Ensiffrigt?

Språk:
Svenska: 103 (69 %)
Engelska: 26 (17 %)
Norska: 17 (11 %)
Tyska: 4 (3 %)
Det här har jag väl inget att anmärka på. Klarade min tyska utmaning, så där är jag nöjd, och andelen norska böcker känns också bra. Fler norska böcker och betydligt större andel än året före.


Jag brukar ju också göra topplistor över vilka författare jag har läst mest av, och sedan ett antal år delar jag upp det i seriealbum och "vanliga böcker". I år är det några som har skrivit både serier och vanliga böcker, och då har jag inte delat på dem, utan de hamnar i den lista där de flesta av böckerna hör hemma. D.v.s. i topplistan för vanliga böcker.

Jag läste böcker av 108 olika författare (eller "team" av författare). Jag räknar inte med antologier.


Dessa författarna läste jag flest böcker av:
1. Margit Sandemo (12 st)
2. May Grethe Lerum (8 st)
3. Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg* (5 st)
4. Neil Gaiman, Maria Lang, Astrid Lindgren (3 st)

*För att jag hann med "Berättelser från Engelsfors" två gånger under året.


Dessa författarna läste jag flest serier av:
1. Xavier Dorison & Alex Alice (4 st)
2. Gosho Aoyama, Anneli Furmark, Julia Thorell (2 st)

En smakebit på søndag (vecka 1)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Dags för årets första smakbit efter juluppehållet. Det ska bli roligt att se vad alla andra läser igen

Själv läser jag en lite udda bok bok. Inte på det sättet att inte "alla andra" redan har läst den. Jag har läst om den i många bloggar, det var så jag hittade den. Men det är en illustrerad bok med dikter, och det är inte min vanligaste genre. Jag borde nästan ha tagit en bild på hela bokuppslaget, för bilderna är väldigt vackra och färgglada. Men det har jag inte gjort, ni får nöja er med text. :)

Dikterna handlar om ett sagoslott och hur alla dess invånare frossar eller självsvälter.

Detoxdruider drar samvetslöst nytta
av människors önskan att bli som förbytta.
Dagligen tjänar de guldmynt på svärtan
i renlevnadsriddermäns renskavda hjärtan ...

Klenmod sköljs bort med laxeringselixir!
(Hårdkokt är man knappast.)
(Men man blir.)

(Isabella Nilsson och Kristin Lidström, "Det hungriga slottet", s. 40*)

*Boken saknar sidnumrering så siffran kan vara fel. Texten är av Isabella Nilsson och bilderna av Kristin Lidström.

Beyond the Spiderwick Chronicles: A Giant Problem

Beyond the Spiderwick Chronicles Book 2: A Giant Problem
av Tony DiTerlizzi & Holly Black

Läs om del 1 här.

Nick och Laurie får allt större problem med älvor. Det är nämligen så att jättar brukar sova, men av någon anledning vaknar just nu alla jättar i Florida. För de flesta framstår den förödelse som uppstår när två jättar slåss med varandra som oförklarlig. Nick och Laurie verkar vara de enda som faktiskt kan se dem. Och de känner att de måste försöka göra något.

Snabbläst (för att det är en barnbok), spännande och roligt. Jag föredrar väl egentligen Holly Blacks Modern Faerie-böcker, men Spiderwickböckerna är inte dumma de heller. Och tänk att läsa dem när man är runt tio år!

Det här var den sista boken jag läste under 2013.

Fantasy

Fantasy
av Malte Persson

En novell berättad av en karaktär som inte intresserar sig för fantasy, men som vill göra dokumentärer, i det här fallet om ett misslyckat fantasyfilmprojekt.

Det första jag läser av Malte Persson. Kan nog bli mer.

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Expeditionen: Min kärlekshistoria
av Bea Uusma

Jag har också varit på muséet i Gränna och sett utställningen om Andrées expedition. Jag tyckte att det lät som en galen idé att flyga över Nordpolen i ballong, men den åsikten baseras kanske mycket att projektet var ett så ödesdigert misslyckande. Ballongen med de tre expeditionsdeltagarna försvann. Med tanke på hur lång den planerade resrutten var så hade de tvingats landa relativt nära startpunkten. Men ändå på en oerhört avlägsen plats, någonstans på den arktiska isen. Mer än trettio år senare hittades de tre männens kroppar och utrustning på Vitön, en otillgänglig ö i Svalbard. Deras dagböcker berättade om tre månader av umbäranden innan de ens hade lyckats ta sig till den ön. Men de hade fortfarande gott om utrustning och proviant, så varför de dog är en gåta. Inget av dödsfallen nämns i loggboken. Varför slutade de skriva? Eftersom en av männen hade blivit begravd så kan inte alla ha dött samtidigt. Jag läste nog inte särskilt noga om expeditionen på det där museet, för Andréexpeditionen har inte varit ett ämne som jag har varit särskilt intresserad av även om jag har känt till den. Nu undrar jag ju varför jag inte blev mer intresserad.

Jag hörde Bea Uusma prata i radio någon gång under hösten om sin bok och sitt stora intresse för Andréexpeditionen, och på bokmässan gick jag på ett seminarium där hon berättade ännu mer. Plötsligt lät det som ett superintressant ämne och en bok som jag bara måste läsa. Jag fick boken i julklapp och det dröjde inte länge förrän jag började läsa. Det är bok som handlar både om expeditionen och om Uusmas egen fascination för ämnet. Eller ska jag säga besatthet?

Vid sidan av berättelsen om förberedelserna inför Andrées expedition och tabeller över vad som hände dag för dag under månaderna på isen så får man också berättelsen om hur Bea Uusma på nittiotalet hittade en bok om expeditionen och hur hon blev helt fast. Hon berättar hur hon insåg att alla böcker hänvisade till varandra och presenterade varandras teorier som fakta, och att det enda sättet att få klarhet var att gå tillbaka till källorna. Dokument som skildrar förberedelser och avfärd, loggböcker och (aldrig avsända) brev från expeditionens medlemmar och dokumentationen av fyndplatsen. Bland annat fanns det obduktionsprotokoll. Bea Uusma är själv läkare, och har dessutom tagit hjälp av experter inom olika områden för att utvärdera uppgifterna. Det finns en genomgång av olika tänkbara dödsorsaker och de slutsatser hon har dragit. Hon har en egen teori om vad som är det mest troliga händelseförloppet kring de tre männens död. Om den stämmer kommer man väl aldrig få veta.

Men det handlar också om Bea Uusmas egna mer eller mindre lyckade expeditioner i Andréexpeditionens fotspår. Flera gånger försöker hon ta sig till Vitön, vilket tydligen är extremt svårt, även i modern tid. Och hon intervjuar nu levande släktingar till expeditionsdeltagaren Nils Strindbergs fästmö, och får hitta på att hon ändå ska till den delen av landet i ett annat ärende för att de inte ska tycka att hon är tokig. För det är inte bara gåtan kring dödsfallen som har fångat Bea Uusmas intresse. Minst lika viktig verkar den tragiska kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans Anna vara. De var förlovade när Strindberg reste iväg på expeditionen. Sedan hördes han aldrig av igen och det dröjde alltså trettio år innan hon ens fick veta vad som hade hänt. De första åren måste hon ju ha hoppats på att han skulle dyka upp. Jo, jag kan tänka mig att familjerna hoppades i flera år, trots att man redan väldigt tidigt befarade det värsta. Det här med landningen verkar ha varit lite oklart, beroende på vindarna skulle de landat i t.ex. Kanada eller Ryssland. Så man kan säkert ha hoppats på att de hade landat långt från närmaste ort, och att de kanske hade behövt övervintra i vildmarken, och att det kanske var svårt att få fram ett meddelande från en avlägsen by i Kanada eller Ryssland år 1897. Det verkar ha dröjt ungefär tio år innan man antog att de var döda.

Förutom ingenjör Salomon August Andrée och Nils Strindberg fanns även Knut Frænkel med på expeditionen. Men jag tycker aldrig att man får reda på särskilt mycket om honom. Kanske finns det helt enkelt inte så mycket information om honom. Både Frænkel och Strindberg var unga och hade väl kanske inte åstadkommit så mycket än, och Frænkel verkar dessutom inte ha skrivit mycket under vandringen.

Boken finns i två olika utgåvor. En billigare som tydligen ska innehålla mer sparsamt med bilder, och så den dyrare och större, illustrerade, som jag och säkert många andra har. Båda innehåller förstås samma spännande och intressanta berättelse, men den stora är dessutom vackert illustrerad med fotografier som sträcker sig över hela uppslag m.m. och så måste man älska den här sortens passion/nördighet. Underbar bok, som säkert kommer med på min lista över 2013 år bästa. (Jag tänkte försöka spåna fram en sådan i helgen.) Av mitt facebookflöde att döma så var det inte bara jag som fick den i julklapp och gillade den.

Gott nytt år! (SUB)

Gott nytt år! Hoppas alla får tag på riktigt bra böcker under 2014.

Sedan förra månaden har jag utökat min SUB lite till, nu är det 1313 böcker i den. Jag misstänker att 2013 inte direkt var det året när jag läste flest böcker. Kanske blir det mer läst i år, kanske inte.

Ett par av mina nyaste böcker är de två första av Jo Nesbøs Harry Hole-deckare. Jag fick dem i julklapp. Självklart på norska! Det ska bli spännande att se hur de är. Man har ju hört att de ska vara så bra. :)

Årets utmaningar och projekt

Året är inte riktigt slut än, men man kan väl börja summera så smått? Någon i området har åtminstone börjat med nyårsraketer redan ... Jag har inte bloggat om alla årets böcker riktigt än, men jag kommer inte hinna läsa ut fler i år. I synnerhet inte som jag just nu håller på med en riktig tegelsten.

Statistik och årsbästa kommer senare. Jag vill blogga klart om alla årets böcker först. Men jag hade ju två projekt/utmaningar under året. Hur gick det med dem?

Den tyska klarade jag! Det har jag ju redan nämnt här. Det blev fyra tyska böcker (seriealbum räknas också) under året och nästa år siktar jag på fem.

Sedan kom jag på ett amerikanskt projekt också, men det blev aldrig av. Kanske under 2014? Eller också inte. Vi får se.

Gott nytt år, alla läsare!

Djungelboken

Djungelboken
av Rudyard Kipling

Jag var väldigt osäker på om jag hade läst hela "Djungelboken" tidigare. Det är ju en novellsamling, eller två egentligen, och det är nog så att jag bara hade läst några av novellerna tidigare. Jag känner inte igen alla de här berättelserna. Om man har sett den tecknade Disneyfilmen så känner man inte heller igen berättelserna i boken. Var det inte till och med så att Walt Disney ville att manusförfattarna inte skulle ha läst böckerna? :-)

Det verkar vara vissa skillnader på de engelska böckerna och åtminstone den här svenska översättningen. På engelska finns "The Jungle Book" och "The Second Jungle Book", som båda innehåller några noveller om Mowgli och några helt andra. Mest känd är väl den om Rikki-tikki-tavi. Dessutom ska det efter varje novell finnas en dikt. I den här svenska utgåvan har man kastat om ordningen så att alla de åtta novellerna om Mowgli kommer först, och sedan de övriga. Dikterna saknas helt.

Det här förklarar varför novellerna om Mowgli inte alls är i kronologisk ordning. Jag undrade över det när jag läste boken. Först handlar det ju om när Mowgli var riktigt liten och tydligen har kommit ifrån sina föräldrar i djungeln, för han jagas av den halta tigern Shere Khan och räddas av vargarna, särskilt av varghonan Raksha som vill uppfostra honom som sin egen unge. Sedan handlar det om hur Mowgli växer upp och lär sig om djungelns lag av sina vänner och lärare Bagheera och Baloo (som inte alls är så sorglös här som i Disneyversionen). Och sedan är han plötsligt ett barn igen. I alla fall var det ganska spännande, fast också tungläst. Jag förstår mig aldrig riktigt på den här super-Mowgli. Han är så duktig på allt, utom ibland när han gör fel för att vi på så sätt ska få lära oss mer om djungelns lag*. Jag tyckte faktiskt bättre om när det inte handlade om Mowgli. Det blev mer omväxling då.

Mest överraskande var kanske att två av novellerna inte utspelar sig i Indien, utan i stället i den arktiska världen. Den ena handlar om en säl som är som besatt av idén att hitta en plats där sälar kan leva i säkerhet från säljagande människor, och den andra om två tonåriga inuiter som beger sig ut på en resa för att, eh, jaga säl (och rädda sin by undan svältdöden).


*Begreppet djungelns lag används inte på samma sätt här som i dagligt tal. Här är det ett invecklat system som har utvecklats under lång tid för att arter och individer ska kunna leva sida vid sida.

Pingvinkvartetten

Pingvinkvartetten - fyra sydpolare på äventyr i New York
av Peter Arrhenius & Ingela Peterson Arrhenius

Barnböcker om mullvadar eller pingviner letar sig ofta hem till mig. Jag gillar mullvadar och pingviner, och det verkar jag inte vara ensam om med tanke på hur många barnböcker det finns om de djuren. Jag gillar strandskator också (de springer omkring roligt på till exempel mitt jobb) men det finns inte alls lika många böcker om dem.

Den här boken fick jag i julklapp. Den handlar om fyra pingvinpappor som står och ruvar sina ägg bland tusentals andra pingvinpappor, medan pingvinmammorna är vid havet och äter upp sig. Fast just de här fyra tröttnar på stillaståendet, bildar en jazzkvartett och tar med äggen till New York i stället. Roligast är det med alla små detaljer och ordlekar i bilderna. Av någon anledning verkar texten mest vara tänkt för yngre. ;-)

Det finns fler böcker om Pingvinkvartetten och jag tror att jag har läst en av dem tidigare. Jag sa ju att barnböcker om pingviner letar sig till mig.

Beyond the Spiderwick Chronicles: The Nixie's Song

Beyond the Spiderwick Chronicles Book 1: The Nixie's Song
av Tony DiTerlizzi & Holly Black

I den här boken så existerar alla de tidigare Spiderwickböckerna i bokens verklighet, inklusive DiTerlizzis och Blacks version av Arthur Spiderwicks fältguide. I Florida får elvaårige Nick Vargas en ny styvmamma och en styvsyster som är ungefär jämnårig med honom själv. Laurie älskar enhörningar och älvor och sånt, och är säker på att hennes Spiderwickböcker är verklighetsbaserade (som de ju faktiskt påstås vara, de ska vara skrivna enligt syskonen Grace berättlse). Nick tror inte alls på sånt. Men han är en medgörlig kille och när han blir beordrad att visa Laurie runt i vildmarken runt familjens hus så gör han ju det. Och det är han som får syn på den första älvan - en vattenlevande sådan, en Nixie. Nick och Laurie räddar hennes liv, men det är aldrig riskfritt att ha med älvor att göra. De är inte snällare här än i Blacks andra älvböcker, även om de andra böckerna inte är barnböcker.

Komiskt att Holly Black och Tony DiTerlizzi faktiskt är med i boken, och att de inte framstår som helt sympatiska. Eller, de gör väl sitt bästa för att ge alla på sin boksignering ett trevligt bemötande, men de är inte mycket till hjälp för Nick och Laurie. :-D

Precis som den första Spiderwickserien så är det här en serie i flera delar (fast bara tre den här gången). För att berätta samma historia hade det egentligen räckt med bara en bok, men det är väl anpassat till en annan åldersgrupp som säkert hellre läser flera korta böcker än en lång.

Schuld

Schuld
av Ferdinand von Schirach

Jag har tidigare läst Ferdinand von Schirachs "Verbrechen", och "Schuld" är i samma stil. Det är noveller om brott, bakgrunden till brotten samt deras rättsliga efterspel. Den här gången har jag inte lyckats se lika många gemensamma nämnare mellan novellerna som i den förra boken (där alla blev frikända och där äpplen nämndes i varenda novell). Kanske att de ofta handlar om fall där lagen föreskriver en sak, och man själv tycker att efter omständigheterna så kanske det inte är helt rättvist. Men det är väl också de historierna som gör sig bäst att skriva så det är väl inte särskilt överraskande.

Båda böckerna är mycket bra, och om man vill läsa dem på tyska så är de relativt lättlästa.

Och med detta så har jag också uppfyllt årets tyska utmaning, som var fyra böcker. Målet för 2014 är att läsa fem böcker på tyska.

Bridget Jones: Mad About the Boy

Bridget Jones: Mad About the Boy
av Helen Fielding

Det var så länge sedan jag läste de första två böckerna om Bridget Jones att det inte är med i bloggen. Och då fyllde bloggen ändå tio år i somras. Jag vill minnas att jag gillade den första boken jättemycket och att den andra var helt okej, men kanske inte helt nödvändig. Jag tror det blev något missförstånd mellan henne och Mark Darcy och sedan var de tvungna att köra hela historien från bok ett i repris. Ja, alla vet väl ungefär vad som hände i de tidigare böckerna? Att Bridget var allmänt vimsig och trasslade till det för sig i alla möjliga sammanhang, och att hon tyckte att Mark Darcy var helt hopplös först, men sedan visade han sig vara hennes livs kärlek.

Och visst har alla hört vad som har hänt nu när den tredje boken börjar? Bridget och Mark har varit lyckligt gifta i många år, de har två barn, men Mark dog. Jag antar att det måste vara så för att det ska kunna finnas en ny bok om Bridget. För en bok om Bridget Jones (eller Darcy, som hon faktiskt heter nu) ska handla om hur hon dejtar, drömmer om mini breaks och försöker hitta Den Rätte. Och om hon hade varit singel på grund av skilsmässa så hade det ju förstört de tidigare böckerna - i så fall var ju inte Mark hennes livs kärlek. De måste leva lyckliga i alla sina dagar! Men det är okej om det visar sig att "alla deras dagar" inte var så många som de hade trott.Det har gått flera år sedan Mark dog och först var det bara kaos, och sedan kom Bridget in i en rutin av att bara kämpa på. "Keep Buggering On", som hon säger. Till slut tvingade hennes vänner henne att börja dejta igen. Nu är det dejtingsajter som gäller, och Twitter (men inte Facebook).

Det är en ganska rolig bok. Självklart hamnar Bridget i olika dråpliga situationer, och Fielding driver ganska rejält med de perfekta/ambitiösa/galna mammorna till barnens skolkamrater. Det är också en sorgligare bok än de tidigare. Mer om att åldras, döden och skilsmässor den här gången. Jag tyckte väl egentligen inte att det var en särskilt bra bok. Om man nu ska återuppliva Bridget Jones (vilket i och för sig var kul, ändå roligt att läsa om hur det har gått även om det hade gått illa) så hade jag ju hoppats på att det skulle vara för att det var en så bra historia som bara måste berättas.. Men jag tycker inte att det var något speciellt med den alls.

God jul!

Jag passar på att blogga medan mobilen laddar och jag funderar på hur man tillverkar regnkläder till ett konstigt stort paket som någon av mina föräldrar ska få. Det blir nog en svart sopsäck om jag har, det är väl svaret på de flesta regnskyddsfrågor? Julvädret här på västkusten lämnar som vanligt en del övrigt att önska.

Hoppas att ni alla får en härlig jul, att ni får många bra böcker i julklapp och att de böcker som ni (så klart, vad ska man annars ge bort?) ger bort blir uppskattade.

Dager i stillhetens historie

Dager i stillhetens historie
av Merethe Lindstrøm

Precis i början av "Dager i stillhetens historie" insåg jag hur "deckarskadad" man egentligen är. För boken inleds med att huvudpersonen Eva minns någon som hände på 60-talet och som hon kallar "episoden" och som läsare började jag genast måla upp hemska och dramatiska saker som skulle hända nu. Inget av dem hände ... Det är inte början av en rafflande thriller det här.

Eva och hennes man Simon är gamla nu, jag gissar på att de är omkring 80 år, och den senaste tiden har Simon slutat prata. Parets barn menar att det bästa vore att han fick flytta till ett äldreboende, men Eva tvekar inför det steget. Hon plågas också av tanken att nu när Simon inte är sig själv längre så finns det så mycket som bara hon vet. Det finns viktiga saker om Eva och Simon som barnen borde ha fått veta. Men det blev liksom aldrig av att berätta och nu känns det för sent. Det har blivit en hemlighet av det, och det leder till missförstånd och bråk.

Det var ett par veckor sedan jag läste ut boken nu, men jag tänker fortfarande mycket på den. Det är fint med en bok som får en att tänka. Det var ju synd att jag lånade den på biblioteket, för jag vill jag ha den och säkert läsa om den i framtiden.

Och den finns så klart på svenska också. "Dagar i tystnadens historia".