av Inger Edelfeldt
Jag råkar ha just den utgåva av boken där den heter som TV-serien. Från början hette den "Juliane och jag", vilket även den utgåva som kom ut på En bok för alla för några år sedan gjorde. Jag har förresten bara sett snuttar av den där TV-serien, jag kanske borde försöka få tag i och se hela någon gång.
Jag har läst den här boken många gånger. Första gången jag läste den slogs jag av hur perfekt den är. Det finns inte ett ord i den som känns fel. Däremot finns det ord som jag fortfarande inte riktigt förstår, d.v.s. crushlack. Nån sorts material som var trendigt på 70-talet tydligen. ;-) Det är väl 70-tal eller väldigt tidigt 80-tal (boken är från 1982) och det märks väl ibland på vilka ord de använder och kanske framför allt när de pratar om kläder. Kim och Juliane går också och ser en vampyrfilm, som jag gissar är House of Dark Shadows från 1970. (Jag funderade länge på vad det kunde vara för film, men så såg jag Dark Shadows (den med Johnny Depp) förra året och den de såg måste väl tillhöra samma serie. Vampyren skulle heta Barnabas och inte vara särskilt snygg. Ja, jag kan delar av boken i stort sett utantill.)
Historien berättas av Kim, som är fjorton år och kompis med Yvonne. Men de är egentligen inte intresserade av samma saker, det bara blev så att det var de två som inte hade någon bästis på mellanstadiet. Kim intresserar sig för skräck och vampyrer och sånt, men Yvonne vill mest att de ska spana på en kille i parallellklassen som hon är kär i. Så börjar en ny tjej i klassen, Juliane, och Kim misstänker att de två har mycket mer gemensamt. Men hon vågar först inte riktigt ta kontakt med Juliane, och det blir inte bättre av att de tuffa i klassen börjar mobba Juliane.
Det blir de två som blir bästisar i alla fall. De läser varandras skräcknoveller och bildar en häxorden och skaffar en helt egen jargong, och börjar till och med våga ha på sig t.ex. lite "häxiga" smycken i skolan trots att det inte direkt hjälper till att höja deras status. Kim berättar om sina egna tankar och hur konstig hon känner sig ibland, om vänskapen med Juliane som inte alltid är så enkel och om familjen och skolan. Hon är rolig, och låter helt äkta. Otroligt bra skrivet, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar