av Bengt Ohlsson
Jag ligger tio år efter alla andra, har just läst Bengt Ohlssons tolkning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den vann ju Augustpriset 2004. Av någon anledning har den inte riktigt lockat till läsning. Ett misstag. Jag tyckte om den. Men det går ju lika bra att läsa en bok 2014 som 2004.
I "Doktor Glas" berättas (ju) hur doktorn har både den gamle prästen Gregorius och dennes unga fru Helga som patienter. Gregorius har problem med hjärtat. Helga beklagar sig för doktorn över sexlivet, hon tycker inte om det (hon verkar ha en yngre älskare) och doktorn hjälper henne gärna att hitta på en sjukdom som "tyvärr" gör att pastorn och Helga måste vara avhållsamma. Doktorn grubblar också på om han kanske borde hjälpa Helga ännu mer, kanske vore det bättre om hennes man inte fanns.
"Gregorius" ger en mycket mer positiv bild av pastor Gregorius. Ganska naturligt kanske, när han själv får berätta. Han är inte helt felfri, långt ifrån, men han framställs inte alls som det monster som doktor Glas ser honom som. Faktiskt så tycker jag att de båda herrarna är ganska lika varandra. De har svårt att komma ut ur sig själva och nå fram till andra människor. Vid något tillfälle ger Gregorius uttryck för samma tankar som i det där kända citatet, "man vill bli älskad, i brist därpå ...", fast med andra ord. Jag borde nästan läsa om "Doktor Glas" nu och jämföra bättre.
Lotten skriver om Helena Siganders version av samma berättelse, "Dosan. Helga Gregorius berättelse". Den kanske jag borde läsa. Och så finns ju Kerstin Ekmans "Mordets praktik".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar