Expeditionen: Min kärlekshistoria

Expeditionen: Min kärlekshistoria
av Bea Uusma

Jag har också varit på muséet i Gränna och sett utställningen om Andrées expedition. Jag tyckte att det lät som en galen idé att flyga över Nordpolen i ballong, men den åsikten baseras kanske mycket att projektet var ett så ödesdigert misslyckande. Ballongen med de tre expeditionsdeltagarna försvann. Med tanke på hur lång den planerade resrutten var så hade de tvingats landa relativt nära startpunkten. Men ändå på en oerhört avlägsen plats, någonstans på den arktiska isen. Mer än trettio år senare hittades de tre männens kroppar och utrustning på Vitön, en otillgänglig ö i Svalbard. Deras dagböcker berättade om tre månader av umbäranden innan de ens hade lyckats ta sig till den ön. Men de hade fortfarande gott om utrustning och proviant, så varför de dog är en gåta. Inget av dödsfallen nämns i loggboken. Varför slutade de skriva? Eftersom en av männen hade blivit begravd så kan inte alla ha dött samtidigt. Jag läste nog inte särskilt noga om expeditionen på det där museet, för Andréexpeditionen har inte varit ett ämne som jag har varit särskilt intresserad av även om jag har känt till den. Nu undrar jag ju varför jag inte blev mer intresserad.

Jag hörde Bea Uusma prata i radio någon gång under hösten om sin bok och sitt stora intresse för Andréexpeditionen, och på bokmässan gick jag på ett seminarium där hon berättade ännu mer. Plötsligt lät det som ett superintressant ämne och en bok som jag bara måste läsa. Jag fick boken i julklapp och det dröjde inte länge förrän jag började läsa. Det är bok som handlar både om expeditionen och om Uusmas egen fascination för ämnet. Eller ska jag säga besatthet?

Vid sidan av berättelsen om förberedelserna inför Andrées expedition och tabeller över vad som hände dag för dag under månaderna på isen så får man också berättelsen om hur Bea Uusma på nittiotalet hittade en bok om expeditionen och hur hon blev helt fast. Hon berättar hur hon insåg att alla böcker hänvisade till varandra och presenterade varandras teorier som fakta, och att det enda sättet att få klarhet var att gå tillbaka till källorna. Dokument som skildrar förberedelser och avfärd, loggböcker och (aldrig avsända) brev från expeditionens medlemmar och dokumentationen av fyndplatsen. Bland annat fanns det obduktionsprotokoll. Bea Uusma är själv läkare, och har dessutom tagit hjälp av experter inom olika områden för att utvärdera uppgifterna. Det finns en genomgång av olika tänkbara dödsorsaker och de slutsatser hon har dragit. Hon har en egen teori om vad som är det mest troliga händelseförloppet kring de tre männens död. Om den stämmer kommer man väl aldrig få veta.

Men det handlar också om Bea Uusmas egna mer eller mindre lyckade expeditioner i Andréexpeditionens fotspår. Flera gånger försöker hon ta sig till Vitön, vilket tydligen är extremt svårt, även i modern tid. Och hon intervjuar nu levande släktingar till expeditionsdeltagaren Nils Strindbergs fästmö, och får hitta på att hon ändå ska till den delen av landet i ett annat ärende för att de inte ska tycka att hon är tokig. För det är inte bara gåtan kring dödsfallen som har fångat Bea Uusmas intresse. Minst lika viktig verkar den tragiska kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans Anna vara. De var förlovade när Strindberg reste iväg på expeditionen. Sedan hördes han aldrig av igen och det dröjde alltså trettio år innan hon ens fick veta vad som hade hänt. De första åren måste hon ju ha hoppats på att han skulle dyka upp. Jo, jag kan tänka mig att familjerna hoppades i flera år, trots att man redan väldigt tidigt befarade det värsta. Det här med landningen verkar ha varit lite oklart, beroende på vindarna skulle de landat i t.ex. Kanada eller Ryssland. Så man kan säkert ha hoppats på att de hade landat långt från närmaste ort, och att de kanske hade behövt övervintra i vildmarken, och att det kanske var svårt att få fram ett meddelande från en avlägsen by i Kanada eller Ryssland år 1897. Det verkar ha dröjt ungefär tio år innan man antog att de var döda.

Förutom ingenjör Salomon August Andrée och Nils Strindberg fanns även Knut Frænkel med på expeditionen. Men jag tycker aldrig att man får reda på särskilt mycket om honom. Kanske finns det helt enkelt inte så mycket information om honom. Både Frænkel och Strindberg var unga och hade väl kanske inte åstadkommit så mycket än, och Frænkel verkar dessutom inte ha skrivit mycket under vandringen.

Boken finns i två olika utgåvor. En billigare som tydligen ska innehålla mer sparsamt med bilder, och så den dyrare och större, illustrerade, som jag och säkert många andra har. Båda innehåller förstås samma spännande och intressanta berättelse, men den stora är dessutom vackert illustrerad med fotografier som sträcker sig över hela uppslag m.m. och så måste man älska den här sortens passion/nördighet. Underbar bok, som säkert kommer med på min lista över 2013 år bästa. (Jag tänkte försöka spåna fram en sådan i helgen.) Av mitt facebookflöde att döma så var det inte bara jag som fick den i julklapp och gillade den.