Melankoliska rum

Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
av Karin Johannisson

Karin Johannisson var med i Morgonpasset i P3 för ett par månader sedan och pratade om hur melankoli och liknande tog sig uttryck och upplevdes förr i tiden. Väldigt intressant. Har för mig att det till och med blev lite hetsigt, när många lyssnare nog tolkade det som att t.ex. utbrändhet inte finns på riktigt för att det inte verkar ha funnits och kännts på samma sätt för till exempel hundra år sedan. Då hade man andra symtom, som inte verkar finnas nu, i stället. Var ju bara tvungen att köpa hennes bok om ämnet efter det.

Boken är också mycket intressant, även om den inte är helt lättläst. Jag är inte så van vid att läsa psykologi, så det kan ju vara därför jag tyckte det var svårt att förstå ibland. Till exempel vad som skiljer vanlig melankoli från acedia, en sorts nedstämdhet som särskilt verkar ha drabbat till exempel munkar på platser där klosterlivet handlade mycket om ensamhet och kontemplation. Acedia var en egen dödssynd ett tag, men kom så småningom att ses som en del av något annat om jag har förstått saken rätt. Jag har fortfarande inte förstått exakt vad acedia är. Acedia är ett av bokens kapitel. Varje kapitel handlar om en egen sorts negativ känsla, som spleen (som folk led av i böcker förr i tiden!), leda och fuga. Författaren illustrerar med exempel både ur verkligheten och skönlitteraturen.

Det är riktigt spännande att läsa om hur vissa typer av pyskisk ohälsa, nedstämdhet eller deppighet (det är lite olika hur allvarliga känslorna är, och vad som har uppfattats som sjukligt eller inte) har varit väldigt vanliga ett tag och sedan försvunnit. Ett exempel i boken är Pianomannen, som dök upp i England och inte visste vem han var eller hur han hade kommit dit. En period tycks det ha funnits massor av "pianomän", folk som utan att vara medvetna om det begav sig ut på långa resor och under en tid inte kom ihåg sin egen identitet. Och de kunde ha sådana episoder gång på gång. Märkligt. Och märkligt att det inte alltid är lika vanligt.

Det handlar mycket om hur samhället och kulturen påverkar hur människor känner, och i så fall hur. Jag förstår inte allt dock. Jag förstår ju hur man efter att nervsystemet upptäcktes tänkte: "Så klart! Det är nerverna! De är känsliga!", men inte riktigt de andra förändringarna. Att folk liksom verkar få de symtom som förväntas av dem när en viss diagnos är den som gäller. Varför det? Det kan ju vara att det ställs olika typer av krav i olika typer av samhällen (man kanske är stressad i en sorts samhälle, men understimulerad i ett annat t.ex.), men det verkar inte som om författaren menar att det är hela förklaringen heller. Ni får helt enkelt läsa boken själva om ni är intresserade.