Cementträdgården

Cementträdgården
av Ian McEwan

"Cementträdgården" är en ganska obehaglig bok. Den handlar om en familj som bor i den sista villan i området. Alla grannhus är rivna, och det verkar mest finnas tomma tomter runtomkring, förutom ett par nybyggda höghus. Fadern dog för några år sedan, relativt obemärkt.

Moderns död kommer som en chock för alla utom den äldsta systern, som är sjutton år och verkar ha fått reda på en del av moderns hemligheter. Nu tar hon på sig rollen som "mamma", särskilt åt det yngsta barnet, en pojke som är ganska mycket yngre än de tre äldsta. Syskonen bestämmer sig nämligen för att låtsas som om ingeting har hänt. De vågar inte berätta att de nu är föräldralösa, eftersom de är rädda för att splittras och hamna i olika fosterhem. I stället gömmer de moderns kropp i källaren, ingjuten i en mängd cement som fadern hade köpt hem en kort tid innan han dog.

Storasystern tar nu över rollen som vuxen i familjen. Men hon är ju inte vuxen, och klarar inte av att ta hand om de andra hela tiden. Det är det näst äldsta syskonen, en femtonårig pojke, som berättar. Han är arg över systerns attityd, och anser att han också borde få bestämma. Samtidigt förfaller han allt mer fysiskt och psykiskt. Inget av syskonen klarar egentligen av situationen, men det yttrar sig på olika sätt. Riktigt kritiskt blir det när storasystern tar hem en pojkvän som försöker komma in i syskonens gemenskap.

Berättelsen känns dels väldigt vardaglig, dels finns det en stämning av overklighet i den. Den är bra. Inte bara för att det är spännande, utan kanske för lite för de där två motsägelsefulla stämningarna. Det är också något som känns väldigt 1960-1970-tal över den. Nu vet jag i och för sig att den är skriven på 70-talet och omslaget gör kanske sitt till, men det är ändå något mer.

För övrigt är det en kort bok som passar ypperligt att ha med sig på bussen till och från jobbet.