En smakebit på søndag (vecka 48)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Första advent! Jag borde tända ljus, inte bara sitta här och äta överbliven födelsedagstårta. :)

Och så ska jag läsa mer i den här deckaren.

Deretter hadde han plutselig og skarpt kommandert en av gjestene, sin yngste sønn Leonard, til å prøvesmake maten fra hans egen tallerken.
"Jeg har mistanke om at maten på min tallerken kan være forgiftet. Ingen vil vel være uenig i at det i så fall er et mindre tap om du mister livet enn om jeg gjør det!" hadde vært Magdalon Schjelderups formulering. Ingen hadde tatt til orde mot den.
(Hans Olav Lahlum, "Satellittmenneskene", s. 19)

Korpens vingar

Korpens vingar
av Margit Sandemo

I förra boken inleddes den svit av Sagan om Isfolket som brukar kallas Heikesagan. Heike är huvudperson, eller har åtminstone en viktig roll, i otroligt många böcker. En av anledningarna till att Sagan om Isfolket är så populär tror jag annars är att det går så fort, och att det är som nytt i var och varannan bok. Ny huvudperson, gärna ny generation och en ny tid, nya platser, nya spännande händelser. Och så berättas bara de mest intressanta händelserna i folks liv, sedan får de finnas i bakgrunden och nämns bara lagom mycket för att man inte ska tappa kontakten med dem, man vill ju ändå veta hur det gick sedan.

Heike har inte direkt den starkaste personligheten i böckerna (åtminstone har jag tyckt så tidigare, kanske kommer jag se honom på ett annat sätt den här gången?), så att just han ägnas så många böcker är kanske oväntat. Fast han är ju drabbad, och det händer ju mycket spännande. Och på något sätt har vi faktiskt tappat bort resten av Isfolket nu, och de behöver presenteras på nytt. I "Drakens tänder" lämnar en ung isfolkspojke sin släkt i Sverige och reser ut i Europa för att aldrig återvända. Han får en son, Heike, som han behandlar illa men som ändå får höra berättelserna om Isfolket. Heike blir sedan ensam långt borta i Slovenien, fem år gammal. Men nu är han vuxen och bestämmer sig för att lämna sin fosterfamilj och resa norrut, mot Sverige och Norge och släkten som han aldrig har träffat. Heike har ingen aning om Isfolkets öden de senaste tjugo åren eller så, och det har inte läsaren heller. Annars brukar man alltid få små glimtar av de andra, scener med andra släktingar än den som är huvudperson i just den boken. Men i "Korpens vingar" är det bara Heike.

Det är inte så lätt att ta sig till Sverige. Heike vet inte ens åt vilket håll han ska. Och hans övernaturliga krafter drar in honom i en skräckäventyr i en del av Europa som har ett väldigt speciellt rykte – Transsylvanien. Heike kommer till en liten by där folket oväntat nog inte fruktar vampyrer. För det är något annat som hemsöker deras by.

Förstår inte hur man bestämde motiv till det här omslaget. Typ den tråkigaste scenen i hela boken ...

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder

Vardene tennes

Vardene tennes
av May Grethe Lerum

En ny huvudperson gör entré. Än så länge är Reina bara ett barn, men redan ganska annorlunda. Fiendskapen mellan "vår" familj och en av bydgens mäktigaste storbönder fortsätter, med allt värre metoder. Och så drabbas området av en epidemi.

Ganska spännande, men det är en del saker som känns lite långsökta liksom. Fast just det är en sån sak som kanske är lite spoilrigt att avslöja. Det gör i alla fall att serien känns som något annat nu än när jag började läsa.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm 
26. Steinhjerte

En smakebit på søndag (vecka 47)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen läser jag boken som vi har valt i läsecirkeln den här månaden. Jag har hört mycket bra om Nina Bouraoui, men det här är den första av hennes böcker som jag läser. Den handlar om en man, som hittills framstår som både tråkig och osympatisk (men boken är inte tråkig, tycker jag). Här har hans mamma just ringt och berättat att hans pappa är död.

Han hade lyssnat, lugnat och lovat henne att komma så snabbt han kunde. Han hade klivit ur sängen direkt, duschat och sedan hade han packat väskan med en kostym till begravningen och två ombyten som passade bättre att ha på sig under de dagar som han skulle tillbringa i Saint-Servan för att ta hand om formaliteterna. Han hade suttit och väntat på att natten skulle ta slut ute på balkongen, fast det var kallt; gryningen var gul över Vitry och han var den ende som tog vara på tystnaden där, ett privilegium som han fann ett visst nöje i "när jag är uppe före alla andra så här känns det som om jag pissar på hela världen".
(Nina Bouraoui, "Standard", s. 27)

Elsk meg i morgen

Elsk meg i morgen
av Ingvar Ambjørnsen

Det här är den fjärde boken om Elling, och än så länge den sista. Jag har läst en artikel om att Ingvar Ambjørnsen har skrivit nya Ellingtexter, nu femton år efter "Elsk meg i morgen", men att han i protest mot hur bokbranschen ser ut idag, med kort livslängd för böcker och därmed lite betalt för författarna, har valt att inte ge ut dem (än?).

Hittills har vi fått läsa om Ellings sammanbrott i en bok, och om hans väg tillbaka i två böcker. Det första sammanbrottet var efter hans mors död, när han plötligt skulle klara sig själv. Nu har han blivit lämnad ensam igen, efter att vännen Kjell Bjarne, som han delade lägenhet med, har bildat familj med grannen ovanpå. Hon väntade barn när de träffades, och Kjell Bjarne ser den nu treåriga flickan som sin egen. Han har också fått jobb i en butik där han sköter pantautomaterna. Kort sagt har han efter bästa förmåga ordnat ett så vanligt liv som möjligt. Men det blir ju inte mycket tid över till Elling. Resten av den lilla umgängeskrets som Elling hade har också försvunnit. Det finns ingen som kan se till att han inte trasslar in sig i sina tankar och fantasier längre.

Elling har blivit förälskad i en ung kvinna, och funderar på hur han ska närma sig henne. När han ser henne läsa böcker om UFO så har han planen klar. Han ska prata med henne om det. Att han har blivit bortförd kanske. Är det inte rent av så att han har blivit bortförd? Han kan se det så tydligt framför sig.

I de senaste böckerna har det varit mycket av den underfundige Elling, Elling som kanske inte är klok men som kanske ändå ser vissa saker klarare än oss andra, den neurotiske och misslyckade men sympatiske Elling – och ännu mer i de båda filmerna som jag har sett. Men i den här boken är det nästan så att jag blir rädd. Elling verkar så mycket mer hotfull när han till exempel beslutar att inte längre låta sin uppfostran stå i vägen för vissa blottarfantasier han har haft. Han har alltid diktat upp historier om olika människor, ofta om folk han ser på stan, men den fantasifiguren han hela tiden återkommer till i den här boken utvecklar sig till någon sorts hämnande seriemördare. Ett ganska mörkt slut på serien, om det här nu är slutet.

Färjkarlen

Färjkarlen
av Stieg Trenter

Jag har tidigare läst "Färjkarlen" i serietappning, och då fick jag lust att läsa originalboken också. Jag har aldrig fastnat för Stieg Trenters böcker tidigare, men den här gillade jag verkligen. Så antingen har jag plötsligt börjat gilla hans stil, eller så är det blandad kvalitet på hans böcker. Vem vet? Nu tänker jag i alla fall läsa fler.

Det hela börjar med en ytterst spöklik färd på en djurgårdsfärja, som den unga apoteksanställda Kerstin reser med en sen kväll. Hon vaknar sedan i sin egen säng och undrar vad som har varit dröm och vad som verkligen har hänt. Lägg till ett dödsfall som verkar ha med hennes märkliga upplevelse att göra och låt fotografen Harry Friberg göra entré. Så blir det spännande och underhållande.

Mansons blivande fru i Monster

Igår var det mycket spekulerande i radio och på twitter om vem hon som tänker gifta sig med Charles Manson är, och varför någon skulle vilja göra det, och då särskilt någon som är så ung.

Vänta lite, det här låter bekant, tänkte jag. Och jodå, jag har läst om henne i Micael Dahléns bok "Monster", som handlar om mördare och deras beundrare. Så den boken kan vara värd att läsa om det här äktenskapet var något man funderade över igår.

En smakebit på søndag (vecka 46)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har ett norskt tema på min läsning den här månaden, men eftersom jag ligger efter med bloggandet (det underlättade inte direkt med uppkopplingproblem under flera dagar tidigare i veckan) så märks det inte här än. Fast nu kommer det åtminstone en norsk smakbit. Det här är en bok som nog många av er redan har läst. För er andra, det handlar om de boende i en trappuppgång i Trondheim 1965. Här är det ett äkta par som bråkar om pengar, särskilt om hur dyrt det kommer bli med sonens konfirmation.

– Men hva blir det til? Skal jeg ta den vaskejobben?
– Nei. Den kan fru Foss i fjerde ta. Hva hun foretar seg hele dagen er meg et komplett mysterium når hun bor alene nesten hele tida og de ikke har unger.
– Hun vasker huset sitt. Naken.
– Hva?
– Det er noe alle vet.
Kraftige og fargesterke bilder begynte å svirre rundt i hodet hans; uten å ville det begynte han å le. Karin lo også.
– Begynner du å vaske huset naken, skal du faen meg få femten kroner i timen av meg! sa han.
– Din gris.
Men han så at hun rettet ryggen og trakk inn magen.
(Anne B. Ragde, "Jeg skal gjøre deg så lykkelig", s. 57)

Solaris

Solaris
av Stanislaw Lem

Förra månadens läsecirkelsbok, som jag inte hann läsa ut i tid. Inte för att det var en dålig bok eller ens för att den var svårläst, utan det var bara dålig framförhållning.

Jag hade kanske en liten aning om att det finns en film som heter Solaris, men romanen av Stanislaw Lem kände jag inte till. Inte vad filmen handlar om heller, för den delen.

Det hela utspelar sig på en något nedgången rymdstation som svävar över planeten Solaris yta. Hit kommer psykologen Kris Kelvin, och upptäcker genast att något inte står rätt till. I omkring hundra år har människor utforskat Solaris, den enda planet förutom Jorden som man vet innehåller något slags liv. Solaris har en enda invånare, en jättelik organism som täcker hela planeten som ett hav. I alla år har man försökt förstå dess beskaffenhet och framför allt att ta kontakt. Havet svarar inte. Men nu har något nytt kommit in i bilden. Kelvin vet inte exakt vad, men hittills verkar det bara ha fört med sig fasa och ångest för de få män som fortfarande bemannar rymdstationen.

Jag läser väldigt lite science fiction, känner mest till genren från film, men de få böcker jag har läst har ju varit ganska så bra. Det kan ju bero på att om den enda sci-fi-bok man nånsin läser är "Jag, robot" så ÄR den ju bra. "Solaris" är också bra. Ofta så är ju idén om rymdvarelser att de är typ som människor, fast kanske gröna och med en eller annan tentakel, eller grå med stora huvuden. Här är det i stället något som inte kan jämföras med något på Jorden, och allt människorna vill är att försöka jämföra den med något på Jorden.

Flera i läsecirkeln hade förresten tänkt på att här är det framtid och avancerad teknologi (man reser ju enkelt i rymden), men när Kelvin ska göra efterforskningar i gamla böcker så går han till rymdstationens bibliotek, som är fullt av gamla dammiga luntor. Som man alltså har varit tvungen att släpa med sig ut i rymden! "Solaris" är från 1961. Rymdfärder och robotar var tydligen tänkbart, medan "att läsa på skärm" inte alls var aktuellt än. Det tyckte vi var lite kul. Och trevligt förstås. Vi gillar böcker.

Tjänsteanden

Tjänsteanden
av Selma Lagerlöf

Kuslig och bra novell om vad som kan hända om man skaffar sig en "spirrtus", ett sorts väsen som ska ge lycka. Det bästa är porträttet av den ganska hopplöse unge mannen som skaffar sig spirrtusen.

Och självklart kommer jag att tänka på John Ajvide Lindqvists "Människohamn".

Detektiv Conan Band 67

Detektiv Conan Band 67
av Gosho Aoyama

Fler knepiga fall för mästerdetektiven Conan. Samma upplägg som i tidigare böcker, men deckargåtorna är fortfarande riktigt bra.

Nattsidan

Nattsidan
av Joyce Carol Oates

Ååh, en novell om spiritistiska seanser i slutet av 1800-talet! Det räcker väl nästan att säga det?

Jag tänker på att jag har hört att Oates har skrivit en del åt det gotiska hållet, men att ingen av de böckerna som jag har läst har varit i den genren. Vad är det man borde läsa? "Bellefleur"?

Johnny Panic och drömbibeln

Johnny Panic och drömbibeln
av Sylvia Plath

Att vara assisterande sekreterare i arkivet på en psykiatrisk klinik är perfekt om man samlar på drömmar drömda av människor med panik. Och det är det berättaren gör, vid sidan av sitt vanliga arbete.

Speciell novell, jag är inte ens säker på om jag har förstått vad som hände, men den är bra.

Det sällsamma fallet Benjamin Button

Det sällsamma fallet Benjamin Button
av F. Scott Fitzgerald

Jag visste inte att filmen (som jag inte har sett) var baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Men så är det visst.

Det här är helt annorlunda än "The Great Gatsby", som jag läste nyligen. Det här är en udda historia om Benjamin Button, som skandalöst nog och till sina föräldras fasa och skam föds som en gammal man. Med åren upptäcker han att han ser ut att vara yngre och yngre. Men även om han har några goda år så passar han liksom aldrig in. Och man kan ju tänka sig hur hans äktenskap utvecklar sig ...

Både humoristiskt och sorgligt, och ganska lättläst.

Huset Ushers undergång

Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe

Man tycker ju att jag skulle kunna svara på om jag har läst "Huset Ushers undergång" tidigare, men jag vet faktiskt inte. Har jag läst den så var det före bloggens uppkomst i alla fall.

Berättaren besöker en god vän i hans hus för första gången. Vännen är sjuk och det är även hans syster, som också bor i huset, som har varit hem för flera generationer Ushers. Båda syskonens sjukdomar är ganska speciella, och det vilar överhuvudtaget en skräckfylld stämning över huset.

Jag vill nog läsa om den här novellen ganska snart för att verkligen få med mig alla detaljer. Ibland är det bättre att redan veta vad som händer i slutet, så att man kan koncentrera sig på viktigare saker.

Drakens tänder

Drakens tänder
av Margit Sandemo

Den unga generation av Isfolket består av några alldeles vanliga ungdomar. Ingen av dem är drabbad eller utvald och släkten hoppas att förbannelsen är upphävd. I själva verket vet en av de unga mycket väl att han är drabbad. Men han har inga av de yttre tecknen, och han tänker inte avslöja något. Med hans magiska krafter ligger världen öppen för honom. Han föreställer sig makt och rikedomar.

Vad han inte märker är att ju värre saker han tillåter sig att göra mot andra desto mer förändras han. Från början var han en ganska vanlig pojke, som tyckte om och var omtyckt av familj och vänner. Några år senare har han blivit grym och omänsklig. Det kommer inte minst hans lille son få märka av.

Det här är en ny sorts drabbad. De flesta drabbade har ett väldigt speciellt utseende och alla i släkten vet redan från början att de är drabbade. Man kan göra sitt bästa för att vägleda dem, även om de har en viss dragning mot ondskan. Men här har man ju inte haft en aning ... Även om Margit Sandemo brukar jobba med bara ett par olika personlighetstyper som återkommer i olika skepnader i alla hennes böcker, så är det ju ändå variation. Och det är nya miljöer och händelser, och det är förstås ofta ganska roligt.

Den här boken är också sorglig, med den lille pojken som plågas av sin (vid det laget) onde far. Allt som går fadern emot är barnets fel – för den där makten och rikedomarna blev det inte mycket av – och dessutom tycker han att det är roligt att se om han kan knäcka barnet. Men man kan ju trösta sig med att i Margits böcker så får folk vad de förtjänar, eller ännu värre. Vilket kan vara komiskt om det är någon liten förseelse som straffas med att personen gör bort sig, men i en bok som den här så är det inte roligt längre. Och det är förstås inte tänkt att vara roligt heller

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden

En smakebit på søndag (vecka 44)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Som jag skrev i bloggen igår så är min (läs-)plan för november att läsa några av de norska böcker som jag har i hyllan men inte har läst. Men först måste jag ju läsa färdigt de böcker som jag redan höll på med. Igår läste jag ut läsecirkelsboken som jag inte hann med innan mötet i onsdags. Och idag tänker jag läsa ut en deckare från 60-talet, som jag påbörjade när jag var i Stockholm förra helgen.

Mer än böcker som utspelar sig i andra svenska städer så antas det i böcker som utspelar sig i Stockholm att man redan känner till gator och platser som nämns. Och nu när min syster bor strax utanför Stockholm och jag har varit där några gånger så känner jag faktiskt till platserna ibland. Förra helgen gick jag också Allmänna gränd bredvid Gröna Lund för att ta Djurgårdsfärjan till Slussen, precis som Kerstin i boken gjorde. Fast det var fullt av andra passagerare och jag råkade inte ut för något konstigt. Kerstin är den enda passageraren på turen, sent en mörk kväll, och hennes färd blir inte så lite spöklik. (Perfekt till Halloween ju!)

Så sträckte hon ut benen och lutade sig tillbaka mot den hårda kurviga träryggen, tog sig på höften där smärtan efter felsteget på Allmänna gränd plötsligt stack till, gnodde med knogarna och bligade mot Slussens Vintergata. Den var fortfarande töcknig, hon hade ännu några minuter på sig att koppla av.
Så med ens fick hon för sig att något var galet. Något hade inträffat som fyllde henne med ängslan, en gåtfull förändring som trots att den måtte vara påtaglig inte genast gick att bestämma. Hon reste sig så häftigt att väskan föll i durken. Hon böjde sig ner och tog upp den, och när hon rätade på ryggen, fattade hon var som inte stämde.
Det var akteröver Slusskarusellen skimrade med alla sina ljus. De syntes mjölkaktigare för varje sekund. Djurgårdsfärjan hade vänt och stävade nu ut mot Saltsjön.
Hennes första reaktion var harm. Visste dom inte om att det fanns en passagerare ombord? Som hade betalat ända fram till Räntmästartrappan? Hade hoppilandkallen blivit akterseglad vid Allmänna gränd och visste skepparen ingenting om? Hon stegade förbi maskinrumsluckan, stannade utanför styrhytten och knackade på så att det skallrade i rutan. När ingen öppnade, höjde hon sig på tå och kikade in med näsan mot sargen. I det svaga återskenet urskiljde hon ratten med sina pinnar, och det klack till i henne när hon såg hur den plötsligt rörde sig av sig självt. Ty sanningen var den att styrhytten var tom.
(Stieg Trenter, "Färjkarlen", s. 12-13)

SUB och november

Idag: 1443 böcker. Vilket är en liten minskning sedan förra månaden. Wow.

Min plan för november månads läsning är Norsk November. Jag tänker mest läsa norska böcker (på norska eller översatta). För att jag har så många. Och Norsk November låter väl catchy? Även om många av böckerna är från förlaget Oktober ...

Här är en av böckerna som jag antagligen kommer att läsa. Röstades fram till bästa norska bok 2007. Fast man kan inte riktigt ta sånt på allvar. Relativt nya böcker har väl en ökad chans att komma högt på listan i omröstningar. Fast "Mengele Zoo" var inte sååå ny då. Den är från 1994. Tror den handlar om ekoterrorism, men jag är inte helt säker.

Gone Girl

Gone Girl
av Gillian Flynn

Jag hade egentligen en annan Gillian Flynn-bok i hyllan, som jag hade tänkt läsa först av hennes böcker, men helt plötsligt, utan förvarning, gick det en filmatisering av "Gone Girl" på bio! Jag hade väl redan förstått att det är en sån där bok där en del av läsupplevelsen går förlorad om man får redan på slutet i förväg (nej, detta gäller inte alla böcker), det skulle finnas en klurig twist, så det gällde att fort läsa boken för att undvika spoilers.

Jag gillar sättet som boken är skrivet på. Språket alltså, jag liksom trivs med det. Tur det, eftersom folk i boken inte är lika trevliga. Det handlar alltså om Nick Dunne, som kommer hem en dag och upptäcker att hans fru är försvunnen. Dörren står öppen, i vardagsrummet är möbler omkullvälta. Var finns Amy?

Först är Nick förstående när polisen ställer frågor om sina förehavanden under dagen för bortförandet. Det är klart att det är rutin att undersöka maken. Men snart inser han att det inte är enbart rutin – de tror faktiskt att det är han som ligger bakom Amys försvinnande! Och det är ju inte en orimlig tanke. Ganska snart står det klart att Nick och Amy inte var det där perfekta paret som han gärna vill låta påskina.

Mycket spännande bok, och listigt konstruerad. Ju längre man läser desto mer inser man att författaren har strösslat med ledtrådar som man inte alls har uppfattat. Det gillar jag. Men jag tänker att det kanske inte är en sån bok som man läser om. Det bästa var ju när gåtan och spänningen byggdes upp, och det blir nog inte lika kul när man vet hur allt hänger ihop.

Imorgon ska Karin och jag se filmen på bio. Det ska bli intressant att se hur berättelsen gör sig som film. Boken är uppbyggd på ett sätt som jag tror gör sig bäst i just bokform. En sak i konstruktionen påminner om en annan bok jag läste ganska nyligen, men jag tänker inte ens avslöja vilken. Ingen av dem bör man nämligen berätta för mycket om.

Epepe

Epepe
av Ferenc Karinthy

"Epepe" läste jag för många år sedan och mindes den som en rätt udda historia. Det är en sån där bok som bara hade hamnat i mina föräldrars bokhylla. Förr i tiden prenumererade man ju på olika uppslagsverk från Bra böcker, och då följde det med andra böcker också. När jag var tonåring fanns det massor av mer eller mindre bra böcker att läsa. (Bästa fyndet: Dorothy Parker!) För ett tag sedan kom jag på att jag ville läsa om "Epepe", men då kunde jag inte hitta den. Det är ingen vidare ordning i bokhyllorna där. Men det är en bok som är relativt enkel att hitta på loppis.

Budai är en ungersk språkvetare som är på väg till en konferens i Helsingfors. Men något går fel och han hamnar inte alls i Finland, faktum är att han inte vet var hamnar. I den här staden verkar ingen behärska några främmande språk, och Budai försöker ändå med en mängd olika språk, och deras språk är helt okänt för Budai. Han kan inte ens lista ut i vilken världsdel han är. Skrivtecknen liknar inget annat han har sett. Och inte ens Budai med sitt tränade språköra kan uppfatta språkljuden exakt.

Annars är staden precis som vilken annan modern storstad som helst. Dock verkar den innehålla ovanligt många invånare för sin storlek. Det är trängsel och köer överallt, och det mesta är dessutom omständligt och byråkratiskt. Hur klarar man sig i en byråkrati när man inget förstår och inte kan göra sig förstådd? Budai, som anser sig vara en sansad man, blir aggressiv i sin frustration. Och hur ska han komma därifrån? Han kan inte fråga efter vägen till flygplatsen eller nånting.

Det är nästan så att man blir frustrerad själv. Vad har hänt? Det är som nån sorts sci-fi, fast ändå inte riktigt sci-fi. Kanske mer som en dystopi, fast ändå inte riktigt. Befinner sig Budai i ett konstigt land? Det spelar förstås ingen roll. Det är idén som är viktigast. Självklart tänker jag "öststatsförfattare, kommunisttiden" ("Epepe" kom ut 1970 i Ungern) när jag läser om köerna och de besvärliga systemen för att t.ex. handla mat. Men mest är det om känslan av främlingskap. Jag tänker mig likheter med att komma till ett land där man inte förstår språket eller kulturen. Men det skulle ju också kunna finnas andra skäl att inte känna sig hemma i omgivningen. Kanske på grund av någon fysisk eller psykisk sjukdom – autism, demens, eller vad som helst. Eller att man befinner sig på en annan planet, som Budai faktiskt funderar på ett tag.

Nu var det 1914

Nu var det 1914
av Eyvind Johnson

För några år sedan läste vi en bok av Eyvind Johnson i Läsecirkeln – "Drömmar om rosor och eld". Det var nog ingen av oss som tyckte om den. Därför hade jag inte överdrivet stora förhoppningar på "Nu var det 1914". Jag tänkte väl mest läsa den för att det var lite kul att den utspelar sig för exakt hundra år sedan. Dessutom i en helt annan miljö. Norrbotten i stället för 1600-talets Frankrike.

Men, den här boken var ju riktigt bra. Jag gillar! Den lär vara ganska självbiografisk, och handlar om Olof, som snart ska fylla fjorton år och som tycker det är dags att lämna fosterföräldrarnas hem, där han sedan han slutat skolan har gått och gjort inget särskilt, och börja klara sig på egen hand. Han blir absolut inte utkastad, tvärtom hade de hoppats få ha kvar honom åtminstone något år till. Men Olof ger sig av och hinner jobba både med timmerflottning (eller inte flottning direkt, utan att rensa upp i ett område där timret har fastnat i älven) och potatisplockning under den tid som boken täcker. Timmerjobbet är livsfarligt! Ett arbete som kräver minst ett liv i varje arbetslag varje år. De andra arbetarna tycker att det är galet att en pojke i Olofs ålder ska jobba med det, men det verkar inte ha varit några större problem för honom att få jobbet. Jag tycker också att det är galet. En liten fjortonåring! Men fjortonåringar tycker väl själva att de är ganska vuxna. Olof tycker det absolut. Åtminstone vill han gärna verka vuxen, men det är inte alltid han är så vuxen.

"Nu var det 1914" är den första boken i Romanen om Olof. Det finns tre till.

Enhet

Enhet
av Ninni Holmqvist

Det är Sverige inte särskilt långt in i framtiden. En ganska ny lag säger att om du inte har barn, en partner, god inkomst eller ett ytterst samhällsnyttigt yrke så blir du vid 50 (för kvinnor) eller 60 (för män) års ålder klassad som Umbärlig. De umbärliga samlas in och förs till speciella institutioner. Där väntar en bekväm tillvaro där allt är gratis och det finns meningsfulla fritidssysselsättningar och folk att umgås med. Men också övervakning, medicinska experiment och organdonationer. Något ska de umbärliga ju vara bra till.

När Dorrit Weger växte upp hade samhället andra ideal. Det viktiga var att förverkliga sig själv, och sedan kunde man ju skaffa familj om man ville. Och det viktiga var att skaffa ett jobb man trivdes med, inte det som gav högst lön. Nu fyller hon femtio och blir hämtad.

"Enhet" har stått i olästa pockethyllan hos mig i flera år. Ett bevis på vilka skatter som kan gömma sig där. Riktigt bra och tankeväckande roman. Om, ja, livet och vad som egentligen är ett liv värt att leva. Vem kan bestämma det för någon annan? Om även om verkligheten naturligtvis inte ser ut som i boken så innehåller den kritik mot vårt samhälle. Det är väl det som bra dystopier ska göra?

En smakebit på søndag (vecka 42)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fast idag finns inte smakbitarna som vanligt hos Mari, utan Betraktninger (Astridterese) vikarierar. :-)

Den här helgen har jag skaffat mig en blogg till, en som handlar om film och TV. Jag ser ganska lite på film, så jag kommer väl inte direkt vara först med det senaste. Men jag tänkte att jag borde se fler filmer, eftersom det ju faktiskt finns filmer som jag skulle vilja se.

Kanske borde jag se filmen när jag har läst ut boken jag håller på med. Den går väl på bio nu? "Gone Girl". Jag läser säkert ut den under dagen, men min smakbit är från tidigare i boken. Man vill ju inte spoila nåt.

Amy Dunne försvinner spårlöst på sin och makens femåriga bröllopsdag. Statistiken säger väl att det i sådana här fall ofta är maken som ligger bakom. När vi kommer in i berättelsen har den allmänna opinionen inte riktigt bestämt sig än för vad man tycker om Nick Dunne.

The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standing metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy's parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn't a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty, douchebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter's return: a killer smile.
(Gillian Flynn, "Gone Girl", s. 71)

Tideline

Tideline
av Penny Hancock

"Tideline" blev jag nyfiken på när den kom ut på norska och det gavs flera små söndagssmakbitar ur den. Spännande brittisk thriller, det lät bra.

Sonia bor i sitt barndomshem alldeles vid Themsen igen. Hon och hennes man fick överta huset efter att Sonias mamma flyttade till ett äldreboende. Det är inte en vacker strand att bo vid, floden bär med sig mängder av skräp, och den täta bebyggelsen gör att nästan alla rum i huset är mörka. Men för Sonia är det vackert och bär på så många minnen. Hennes man och dotter, och till och med mamman, tycker att de borde sälja huset – jag antar att man skulle få en del pengar för det, finns väl inget billigt i London? – men Sonia står på sig. Sonias man är nästan aldrig hemma. Dottern går på universitetet i en annan stad.

Så dyker Jez upp hemma hos Sonia en dag. Jez är hennes väninnas tonårige systerson, och Sonias man har lovat honom att få låna en gammal skiva som inte går att få tag i nuförtiden (ganska smickrad över att en cool tonårskille intresserar sig för musiken han lyssnade på som ung på 70-talet). Det är bara det att Sonia känner att hon inte kan låta Jez lämna hennes hus. Hon får för sig att hon vill behålla honom. Och eftersom Jez är en artig ung man som gör som vuxna säger så stannar han. Fast han vill inte stanna så länge som Sonia vill att han ska stanna, så hon tvingas ta till andra metoder.

Jag tycker det är intressant att läsa deckare där ett ögonblicks ingivelse leder till något som förövaren sedan inte kan ta sig ur. För även om Sonia skulle komma på bättre tankar, hur förklarar hon att hon höll kvar Jez mot hans vilja och allt annat som hon har gjort? Frågan är om hon ens har kommit på bättre tankar. Är det inte bara så att hon försöker undvika upptäckt, för då skulle Jez tas ifrån henne?

Samtidigt håller Jez släktingar på att oroa ihjäl sig, och de anklagar sig själva och varandra för att ha orsakat hans försvinnande, medan polisen gräver i deras hemligheter.

Det är en riktigt spännande bok, och en där det är svårt att veta vilken sida man ska stå på. Alltså, det vettiga hade ju varit att inte vara på Sonias sida, p.g.a. ... allt. Men å andra sidan, det är hon som berättar och hon berättar så att man förstår henne. Man vill ju att hon ska vara lycklig också. Eller?

Steinhjerte

Steinhjerte
av May Grethe Lerum

Det här är den tjugosjätte boken i serien och den spinner väl mest vidare på saker som har hänt i de senaste böckerna. Johanna och hennes man har ett komplicerat förhållande, de har mäktiga fiender i bygden och det pågår också en sorts vårdnadstvist. I just vårdnadstvisten hejar man inte på Johanna. Bra att huvudpersonen inte alltid är den mest sympatiska och rättrådiga.

Ganska spännande bok ändå.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm

Chu's First Day of School

Chu's First Day of School
av Neil Gaiman
Illusterad av Adam Rex

Chu är ett pandabarn (djuren är ju också människor, ja, det är just vad de är) som nyser så kraftfullt att cirkusar, restauranggäster och biblioteksbesökare flyger all världens väg, vilket vi såg i den förra boken "Chu's Day". I den här boken ska Chu börja skolan och han är orolig för hur det ska bli. Kommer de andra barnen vara snälla och kommer de att tycka om Chu? Det är lite mer handling i den här boken än den förra. Det är också aningen svårare att läsa den högt på svenska, men det går. Bilderna har en lite gammaldags känsla och är fulla av roliga detaljer. Till exempel finns det en trappa upp till frökens kateder, med steg i tre höjder, för även elever som tillhör små djurarter måste ju kunna komma upp.

Mina brorsbarn, som är i mer rätt åldersgrupp och gillade den första boken, hade förhoppningar om att Chu skulle nysa så att hela skolan flög iväg (så tokigt!). Gaiman och Rex gör ingen besviken. Även om skolan inte precis flyger iväg.

Till våren ska det komma en tredje bok om Chu – "Chu's Day at the Beach".

Monsterkatten

Monsterkatten
av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir

En bilderbok som min kompis Marie bokstavligen satte i händerna på mig – på parkeringsplatsen vid Göteborgs station medan hon packade om sina resväskor med nya bokmässeinköp och min syster satt i framsätet och spelade Gameboy 3DS. Tydligen finns det en hel serie om de här monstren. I den här boken har Lilla Monster fått en katt. Stora Monster har ingen katt, och nu har han dessutom knappt nån kompis, för Lilla Monster vill bara vara med sin katt hela tiden. Men så försvinner katten spårlöst ... Kan någon ha tagit den?

Fin berättelse om starka känslor. Som tur är reder de båda monstren ut allt och blir vänner till slut. Som sig bör i en bok för små barn.

Sayonara September 3

Sayonara September 3
av Åsa Ekström

Sista delen i Sayonara September är lite tjockare än de tidigare. Nu ska allt klaras upp och vi ska få veta hur det går, inte bara med Alex utan även med kompisgänget. Hur ska det gå med alla lyckliga eller olyckliga förälskelser, med Alex svåra minnen och med Lillians framtidsdrömmar? Men det är inte bara ett hopsamlande av gamla trådar, det händer även nya saker, och nya personer kommer in i handlingen när tvåorna på utbildningen den här terminen flyttas till samma lokaler som Alex och de andra ettorna.

Jag tycker om serien och det är lite trist att den har tagit slut. Den har bra karaktärer och en bra blandning mellan allvar och skoj. Men berättelser ska sluta på topp och inte dras ut för länge. Så jag är nöjd.

- Sayonara September 1 (även här)
- Sayonara September 2 (även här)

En smakebit på søndag (vecka 41)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har kanske inte läst årets nobelpristagare i litteratur än, men jag kan ju läsa en som redan har fått priset. "Nu var det 1914" är den första av Eyvind Johnsons romaner om Olof. Den utspelar sig inte helt oväntat 1914. Olof är fjorton år och har lämnat sina fosterföräldrars hem eftersom han tyckte att det var dags att ge sig ut i världen och börja arbeta.

Det var ett gott potatisår, sade man. Svinen blev feta och bönderna snåla, och disponenterna klagade på de dåliga tiderna, trots det alldeles färska krig de fått denna sommar. Olof började på allvar förstå, att fjärran makter drabbat samman i ett mullrande kanonkiv. Fragment av tidningssidor nådde på underliga vägar ut till potatislandet: pappersbitar från dasset och omslagspapper, som höstblåsten tagit hand om. Han tog upp våta, jordklibbiga papperssjok, slätade ut dem och läste. Hans händer var spruckna och rödblå. Han hade några få tankar, till exempel, att det var bättre på många andra ställen, att han borde gett sig av härifrån medan det ännu var sommar, att han förtjänade en och femti om dagen och att det kanske skulle bli mycket bättre för honom när kriget slutade om några veckor, någon månad. Då när kriget var slut – om några veckor, någon månad – skulle han fara ner till staden vid kusten och försöka komma ut på sjön, ifall det fortfarande var isfritt.
(Eyvind Johnson, "Nu var det 1914", s. 129)

Pärlor

Pärlor
av Celia Brayfield

När jag läste "Pärlor" för tjugo år sedan var den en av mina favoritböcker. När jag läste "Pärlor" för tio år sedan blev jag inte lika imponerad. Jag blev lite besviken på personskildringarna, men annars var den väl bra. För ett tag sedan chattade jag och en kompis om böcker i den här genren (tror jag, minns inte exakt hur vi kom in på det) och jag kom att tänka på "Pärlor" igen och fick lust att läsa om den.Cathy Bourton är en framgångsrik affärskvinna. Hennes ett år yngre syster Monty är lika framgångsrik inom sitt område, som är popmusiken. En dag hittar båda två varsin ask innehållande en stor perfekt pärla i sina egna sängar, i hem som inte ens ligger i samma världsdel. Det måste vara någon sorts meddelande, men vad betyder det?

Sedan får man följa systrarnas liv från tonåren och framåt. De hade en privilegierad uppväxt. Döttrar till en adelsman, vackert hus, samma internatskola som prinsessan Anne. Men deras pappa begår självmord och man upptäcker dessutom att hans pengar är slut. Och mamman har alltid tagit avstånd från flickorna. Visst tar deras farbror hand om dem, men de har egentligen bara varandra. De lever händelserika liv, med omväxlande lyckliga och olyckliga perioder.

Först och främst har det ju alltid varit meningen att de ska debutera, som vore det Downton Abbey. Nu när de inte har några pengar så går det inte. Men deras farmor, som alltid har ansett att meningen med livet är att ha älskare och vara inblandad i skandaler, men som är för gammal för den livsstilen nu, har längtat efter att lotsa sina vackra sondöttrar genom säsongen och in på samma liv som hon själv har haft. Minst en av dem borde kunna gifta sig med en lord! För det är inte acceptabelt att leva som hon har gjort om man inte är gift. Vad hon inte tänker på är att det är 1960-tal och nya tider.

Dessutom får man läsa om flickornas far, James Bourton, och hans liv. Han flyttade som ung till den brittiska kolonin Malaya och levde ett slitsamt liv där, långt ifrån överklassmiljön som han vuxit upp i. Men där trivdes han. Vilka vändningar i livet ledde fram till att han begick självmord några decennier senare?

En fjärde huvudperson är den unga Ayesha, som flyttar till Singapore från en eller annan liten by. Till en början är hon naiv och låter sig luras, men snart inser hon vad som gäller i staden och börjar en hänsynslös jakt på makt och pengar.

Nej, jag tycker inte att "Pärlor" är riktigt lika bra nu som jag tyckte för tjugo år sedan. Men det är ändå en härlig bok att bara sträckläsa. Spännande och dramatisk och full av hemligheter och exotiska miljöer. För mig är ju faktiskt London på 70-talet nästan lika exotiskt som den malaysiska djungeln under andra världskriget. Några detaljer i intrigen tyckte jag faktiskt att jag förstod mig bättre på vid den här läsningen, vilket gjorde att jag nog tyckte lite bättre om boken än förra gången jag läste.

Jag tänker mig förresten att om man gillar t.ex. Kate Mortons böcker, som jag inte har läst men som jag har förstått handlar mycket om familjehemligheter, så kanske man gillar "Pärlor" också.