The Miseducation of Cameron Post

The Miseducation of Cameron Post
av Emily M. Danforth

När Cameron, tolv år gammal, ska sova över hos sin bästis Irene, och hennes föräldrar mitt i natten skjutsar hem henne och inte vill säga varför, så är hon säker på att alla har fått veta att hon och Irene har kysst varandra och nu ska Cameron ställas till svars. Säkert har man spårat upp hennes föräldrar, som är på campingtur, och fått dem att åka hem för att ta itu med sin onormala dotter. Hennes första förvirrade känsla när hon får veta att hennes föräldrar har dött i en bilolycka är därför lättnad. Ingen vet!

Naturligtvis sörjer hon sina föräldrar sedan. Och hon saknar sitt vanliga liv. Hennes farmor och moster flyttar in i huset för att ta hand om Cameron. Speciellt för hennes moster är det faktiskt en stor uppoffring. Hon var flygvärdinna, alltid på resande fot, levde ett händelserikt liv. Och nu har hon hamnat i en liten håla i Montana, där hon ska bo, jobba (det funkar inte latt kombinera det gamla jobbet med Montana och barn) och ta hand om en ganska fientligt inställd systerdotter. En sak som ska visa sig vara betydelsefull med moster Ruth är att hon är en "born-again christian", som tycker att de ska byta kyrka till en av de där megakyrkorna (som jag förresten har läst om i Barbara Ehrenreichs "Gilla läget") som har enormt mycket aktiviteter. Klart Cameron ska vara med i ungdomsgruppen! Cameron och hennes föräldrar gick på sin höjd till kyrkan till jul och påsk.

I kyrkan och på ungdomsgruppens möten pratar man ibland om homosexualitet, som är en synd och som egentligen inte finns, det är bara felaktiga tankar som man kan få hjälp att komma över. Och det är väl ungefär så de flesta i Camerons lilla stad tänker. Fast Cameron vet inte om hon vill ha hjälp direkt. Det viktiga är att hålla tyst om saken. Och ibland får hon en glimt av andra möjligheter. I Seattle till exempel, där är det inga som helst problem att leva öppet som lesbisk. Det är tidigt 90-tal när Cameron är tonåring, och Seattle är väl den coolaste staden i världen.

Bra bok, fast inte perfekt. Det bästa är de mångfacetterade personerna, inte minst Cameron själv förstås, och skildringen av den amerikanska småstaden. Väldigt bra skrivet. Men det är något skumt med tempot. Det känns som att boken aldrig kommer igång. Det kan visserligen stämma väl överens med Camerons liv. Efter den dramatiska händelsen i början så hänger hon med kompisar, funderar över livet och trånar så småningom efter tjejer hon inte kan få i sådär fyra år. Det är först långt fram i boken som det som jag trodde den skulle handla om händer. Är det en spoiler om jag berättar att Cameron blir skickad till en kristen skola för ungdomar med sexuella problem? (Som väl för minst 90% av eleverna är homosexualitet.) Det står i texten på omslagsflikarna och på alla internetbokhandlar. Det är här berättelsen verkligen tar fart. Fast då har man ju redan läst över halva boken. Så jag är kluven. Det är en läsvärd bok med mycket bra i, men samtidigt är de första 250 sidorna bitvis svåra att ta sig igenom. Och 250 sidor är ganska många sidor. Nu menar jag inte att alla de sidorna är tråkiga eller ointressanta. (Och det händer mycket, mycket mer än vad jag har tagit upp i den här texten.) Men de kunde kanske ha varit något färre?