Det inre ögat
av Oliver Sacks
"Det inre ögat" är en bok i samma stil som "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt", men här har alla texterna ett gemensamt tema. Det handlar om syn, blindhet och hur hjärnan tolkar synintryck. Mycket om folk som av en eller annan anledning inte riktigt kan tolka intrycken förstås ... För den ängsligt lagda boktoken kan det säkert vara jobbig läsning att läsa om fler olika sätt man kan förlora förmågan att läsa. Man kan bli blind förstås, men man kan också drabbas av alexi och inte längre förstå text! Det finns ett par sådana fall i den här boken.
Ett av kapitlen är mycket mer personligt än de andra, eftersom det inte handlar om en eller flera av Sacks patienter utan om honom själv. För några år sedan drabbades Sacks av cancer i ena ögat, och här får man bland annat läsa hans dagboksanteckningar från den tiden. Det handlar om rädsla att inte överleva (men just den prognosen var ändå ganska god), men framför allt om rädslan att förlora synen på det ögat. Tydligen har Sacks alltid varit en djupseendeentusiast (tydligen finns det till och med en förening för folk som är intresserade av djupseende!), men för djupseende krävs två ögon. Det finns också ett kapitel om en kvinna som har levt hela sitt liv med kraftigt nedsatt djupseende och som upptäcker en helt ny värld när hon får djupseende efter en operation i femtioårsåldern. Det är ett mer upplyftande kapitel, kan man säga ...
Ett kapitel som jag är särskilt intresserad av är det om ansiktsblindhet. Jag tror att jag har en liten släng av det själv. Jag är ganska dålig på att känna igen folk. Inte så illa att jag inte känner igen någon, men under medel. Jag har en kompis som ligger över medel, även om hon kanske inte är någon av de superigenkännare, som också tas upp i kapitlet.
Vi gick i samma klass i nio år och bor i samma stad. Hon ser gamla klasskompisar på stan ibland, men det gör aldrig jag. Nyligen listade hon också ut att en läkare var pappa till någon i vår franskagrupp på gymnasiet. För de var ju så lika. Femton år efter att vi tog studenten! Jag lyckades inte ens lära mig namnen på de i franskagruppen under de tre år vi läste franska.
Nu vill jag läsa mer om ansiktsblindhet. Jag har sett ut en bok ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar