One! Hundred! Demons!

One! Hundred! Demons!
av Lynda Barry

Underbara Lynda Barry! Hon gör serier som de här, med massor av humor, färg, cartooniga figurer, dekorativa teckningar av blommor och djur, till och med glitterlim tror jag - och med rejält med svärta i berättelserna. Just den här boken är inspirerad av en gammal teckning av en japansk munk, där ett hundra demoner jagar varandra. Lynda Barrys demoner är av en annan sort. Minnet av hur man dumpade sin bästa kompis när man blev tonårig och för cool för att ha yngre kompisar. Hur man slutade dansa i andras åsyn efter att någon berättade att ens dansstil inte såg klok ut. Gamla pojkvänner, löss, hunduppfostran och saker man skäms för i största allmänhet. Lustigt nog handlar ett av kapitlen faktiskt om en verklig demon - den filippinska aswangen, som kan se ut som en hund eller en vacker kvinna och som suger blod. Men vad den historien egentligen handlar om är den långa historien av dåliga mor-dotter-relationer i Lyndas släkt.

Vad som är sant och inte vet man inte (Barry kallar genren för "autobifictionalography"), men det spelar inte större roll heller. Även om man inte har upplevt samma situationer (och även om Lynda Barry kanske inte heller har upplevt dem alla) så är känslorna allmängiltiga. Kanske är det serieformen som gör dem så lätta att ta till sig.

Det är också så roligt att författaren är så entusiastisk över tekniken hon använde i boken att man får en liten kurs i slutet. Hon har målat med japansk pensel och sånt där bläck som är i en sorts stav och som man gnider mot en speciell sten för att blanda till bläck. Jag fick ett litet sånt kit i present av min kompis Marie häromåret, och jag blev inspirerad att plocka fram grejerna och måla några dinosaurier och grejer. Det blev inte så fint, men det var kul.