Idun

Idun
av Johanne Hildebrandt

Ojdå, det hade visst gått nästan två år sedan jag läste den första delen i Sagan om Valhalla, "Freja". Jag kom inte riktigt ihåg vad som hade hänt i den, men det viktigaste kom tillbaka under läsningen av "Idun". Jag måste ändå rekommendera att man läser dem lite närmare varandra.

Johanne Hildebrandt skriver om de gamla fornnordiska gudarna (och allt vad de är) som om de var helt vanliga människor. (Det ska alltså senare ha berättats historier om dem, som ska ha blivit mer storslagna efterhand tills människor blev gudar.) De lever i Sverige för 2700 år sedan och tillhör två olika folkgrupper. Vanerna dyrkar en modergudinna och asarna dyrkar en manlig krigsgud, vilket avspeglar sig i de båda folkens levnadssätt. I "Freja" kom vaner och asar i kontakt med varandra, under stor dramatik förstås.

Idun är den blyga och menlösa dottern till översteprästinnan Freja. Det är nog en del som tycker att Freja uppfostrar henne på en konstigt sätt. Idun är ju väldigt högättad och menad att bli en ledare för sitt folk, men frågan är om hon ens vet om det. Hon är ängslig och undergiven, och vill gärna göra nytta för sig. Hennes högsta dröm är att bo på en fin gård tillsammans och få många barn. Själv är hon helt oduglig, men hon kan åtminstone ge Freja barnbarn. Men hon är ju inte vacker, så frågan är om någon vill ha henne.

Hos asarna härjar en dödlig smitta, som de kallar svartsoten. Den enda som kanske skulle kunna hjälpa dem är Freja, men varför skulle hon vilja det? Det är då asaledaren Tor kommer på att han kan använda Idun som påtryckningsmedel...

Mmm, jodå, inte alls fel. Spännade bok. :)