Freja
av Johanne Hildebrandt
Orsaker till att vara skeptisk: Journalist skriver roman. Romanen handlar om personer ur de nordiska myterna, fast som vanliga människor, och det är en massa prästinnor och gudinnedyrkan med. Fast boken var ju billig (på Rusta), så jag köpte den ändå. Den kunde ju vara bra.
Och jodå, den var helt okej. Lite trögläst ibland, men inte dålig och ofta ganska spännande.
Freja är dotter till Vanaheims drottning, men har vuxit upp hos sin moster som är översteprästinna. Freja ska gå i mosterns fotspår, medan hennes syster Gefjyn så småningom ska överta drottningvärdigheten. Det är tradition att riket styrs på det sättet, av två systrar. Men Freja och Gefjyn tycker inte om varandra, vilket kan komma att bli ett problem. Men det finns även yttre hot. Gårdar har blivit anfallna och plundrade av grymma krigare, Freja har sett det i sina drömmar. En delegation prästinnor, däribland Freja, reser till fienden för att kräva ersättning. Det är där hon träffar Tor, och en motvillig, förbjuden och komplicerad kärlekshistoria inleds. Hans folk dyrkar inte gudinnan, utan istället sätter de en manlig gud högst. Detta avspeglar sig naturligtvis även i deras seder, som är helt annorlunda än hos Frejas folk.
"Freja" är första delen i en trilogi. Jag hade en kupong på en gratis Månpocket, så jag har skaffat mig nästa del, "Idun", också. Jag kom att tänka på Marion Zimmer Bradleys böcker "Facklan" och "Avalons dimmor" under läsningen. Det är lite samma idé som här, så om man gillar de böckerna kanske man gillar de här också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar