av Margit Sandemo
I den här boken introduceras en helt ny miljö och ett nytt spår i gåtan om Isfolkets ursprung och förbannelse. Det var ganska överraskande när man läste det första gången. Hittills har ju Isfolket rört sig i Norge, Danmark och Sverige, med avstickare till Tyskland under trettioåriga kriget och till Baltikum under ett eller annat krig. Nu är det krig igen. Karl XII och hans soldater tågar genom Ryssland. Bland dem finns en ung svensk isfolkspojke vid namn Vendel.
Krigståget går inte bra, och Vendel är bland de många svenska soldater som tas som fångar av ryssarna och får marchera till Sibirien. Fast Vendel hamnar i en grupp som ändå har tur. De behandlas i väl i den lilla ort de placeras i, och kan arbeta med hantverk. De är som vanliga småstadsbor, bortsett från att de inte får lämna platsen. Men man längtar ändå hem, och för Vendel är det värsta att vet att hans föräldrar inte vet vad som har hänt honom eller att han lever. De har inte sett honom sedan han var tretton år. Så när han ser en chans att fly så tar han den. Han kommer över en liten båt och låter floden ta honom vart den vill. Och det gör den med besked.
Långt, långt norrut träffar Vendel vänliga människor som tar hand om honom. De är nenetser (eller nentser, som verkar vara den aktuella stavningen, eller åtminstone den som svenska Wikipedia använder), som lever i norra Sibirien vid Karahavets strand. De är glada att få in en ny människa i gruppen (mycket på grund av en brist på män efter en fruktansvärd jaktolycka) men mest nöjd av alla är deras schaman, Tun-sij. Hon har väntat på Vendel. Till hans stora förvåning känner även Tun-sijs folk till Isfolkets onde stamfar, Tengel den Onde. Och Tun-sij har planer för Vendel.
Väldigt spännande med den här helt nya världen, som inte liknar något man riktigt känner till. (Okej då, om man inte har läst på om arktiska urfolk tidigare förstås.) Och att få ytterligare en pusselbit till själva fantasyberättelsen på det här sättet. Hotet från Tengel den Onde finns ju alltid i bakgrunden, även om de enskilda böckerna kan handla om helt andra saker, och blir aktuellt varenda gång ett barn ska födas i släkten. Kommer det vara ett drabbat barn, och kommer det i så fall vara ont? I en av de första böckerna i serien sejdade ju Tengel den Gode, med all sin magiska förmåga, för att det skulle komma in ett stråk av godhet i de framtida drabbade. Ibland lyckas det, ibland lyckas det inte. Dessutom har vissa av de drabbade barnen en väldigt speciellt kroppsform med breda, spetsiga skuldror, och i så fall klarar mamman inte förlossningen. Man hoppas på att en dag kunna bryta förbannelsen, men man vet inte hur. Fast Tun-sij verkar veta mer än andra, genom sina kontakter med andevärlden. och man ska inte tolka det så att det var en enorm slump att Vendel hamnade just hos hennes folk. Själv skulle hon väl säga att det var andarnas verk. För det är hennes religion.
Förresten är det först nu som jag upptäcker hur mycket folkmusik som förekommer i böckerna. Efter att ha läst en del andra böcker av Margit, böcker som handlar mer om henne själv, som hennes självbiografi, den sista av hennes böcker om sin norska hembygd och boken om hur hon skrev serien De svarta riddarna ("I riddarnas spår", så gammal att den ej är omskriven i bloggen), så förstår man att folkmusik har varit ett stort intresse för henne länge. Folkvisor nämns väldigt ofta i böckerna. Några exempel på rak arm: En engelsk folkvisa i den fristående "Spindelväv", en norsk variant av Rolandssången förekommer i föregående del av Sagan om Isfolket och titeln "Vinden från öster" är från en rysk visa som Vendel sjunger under sin flykt (han har vid det laget varit i Ryssland i omkring åtta år, från tretton till tjugoett års ålder, så han har snappat upp språket och musiken).
Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden
4. Längtan
5. Dödssynden
6. Det onda arvet
7. Spökslottet
8. Bödelns dotter
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd
12. Feber i blodet
13. Satans fotspår
14. Den siste riddaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar