Satans fotspår
av Margit Sandemo
Ett odjur härjar i Norge. Det är en nästan människoliknande skepnad vars blikcar är dödliga, och det efterlämnar sig spår som väcker stor fasa - det har en vanlig människofot och en ... bockfot? För Isfolket är det dock inte det att varelsen har likadana fötter som Satan själv som är det mest skrämmande, utan det är att allt annat man hör talas om dess utseende för tankarna till de i Isfolket som är drabbade av släktens förbannelse. Kan det finnas andra släktingar där ute, som de inte känner till?
Det har gått sisådär tjugo år sedan händelserna i den förra boken. I den yngsta isfolksgenerationen fanns det då ingen drabbad (det hade dock funnits ett dödfött drabbat barn), men tre av dem hade mycket speciella krafter. Hela livet har de väntat på sitt uppdrag, för de har länge känt att deras krafter finns där av en anledning. Nu inser de att det är Odjuret som är deras uppdrag och att det kommer bli svårare än de har kunnat ana. Odjuret ska inte dö, det ska bli mänskligt.
Den här boken är väl mest omdiskuterad för att det förekommer ett par våldtäkter som blir väldigt snabbt glömda och förlåtna av alla inklusive offret, som inte tar särskilt illa vid sig. Även mord ursäktas lättvindigt i just det här fallet. Annars brukar ju våldtäkter straffas hårt och uppfinningsrikt i Sagan om Isfolket, och även om detta inte sker så har ju åtminstone offret en annan typ av reaktion. Fast här resonerar man som så att allt Odjuret gjort innan han "blir människa" inte räknas. Det vill säga, han ÄR ju en människa, men uppvuxen nästan helt utan samvaro med andra människor, som har skrämts av hans utseende. Men det är ju inte helt orimligt att myndigheterna är ute efter Odjuret p.g.a. ett stort antal mord. (Fast jag hejar ändå på Odjuret förstås.)
Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden
4. Längtan
5. Dödssynden
6. Det onda arvet
7. Spökslottet
8. Bödelns dotter
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd
12. Feber i blodet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar