Playing with the Grown-ups
av Sophie Dahl
Långt ifrån så mysig som omslaget får en att tro! Jo, i början är den väl det. Kitty växer upp på den engelska landsbygden, i sina norska morföräldrars hus Hay House, tillsammans med Bestemama och Bestepapa, mamma Marina (som fick Kitty när hon var arton), två ganska mycket yngre halvsyskon, deras nanny och två roliga unga mostrar. Alla är mer eller mindre excentriska, men Kitty har ändå en trygg barndom, trots att hon inte känner sin pappa och trots att hennes mamma gråter och åker till London och alltid har en ny livsstil på gång. Kitty älskar Hay House, men Marina känner sig instängd.
Så hittar Marina en ny religion. Hon börjar följa en indisk gurus läror och vill bryta sig loss från sina föräldrar. Plötsligt ska hon och småbarnen flytta till USA och Kitty ska gå på internatskola. Eller ska Kitty också åka till USA? Vem vet? Bestemama och Bestepapa är förtvivlade, men vad kan de göra? Bara hoppas att Marina ska få ett nytt intresse, som vanligt. För Kitty blir det början på en ny, kringflackande fas i livet. Det är ingen som riktigt lägger märke till vad hon gör, och hon börjar med saker som hon egentligen är för ung för.
Det ska visst finnas vissa självbiografiska element i boken. Nu har jag inte superkoll på familjen Dahl, men kanske att Bestepapa skulle kunna ha vissa likheter med Roald Dahl, som ju är Sophie Dahls morfar. Och hennes mamma (som också är författare) har tydligen lidit av depressioner, vilket man snart inser att även Marina gör.
Jag läser i intervjuer att Sophie Dahl inte ville att Kitty skulle vara bitter och arg på sin mamma, och det tycker jag att hon har fått fram. Marina tar ofta dåliga beslut och hon beter sig helt klart oansvarigt, och Kitty kan vara ledsen eller arg, men hur det än blir så älskar och beundrar hon sin mamma.
Helt okej bok. Det känns lite som om man har läst det här tidigare, men att det i så fall inte gör något att läsa det i den här versionen också. Jag hade egentligen hellre läst mer om livet på Hay House och kanske i stället skippat de korta kapitlen om Kitty som vuxen. Det är lite störande att nya miljöer och personer presenteras, särskilt Bestepapa som är så dominerande i Kittys barndomshem (alltså i de första kapitlen), och sedan försvinner de antingen helt eller nämns bara lite. Fast det speglar ju också kringflackandet, så det kanske är helt avsiktligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar