The Stars' Tennis Balls

The Stars' Tennis Balls
av Stephen Fry

"The Stars' Tennis Balls" är Stephen Frys uppdaterade version av "Greven av Monte Cristo" och den konstiga titeln kommer från pjäsen "Hertiginnan av Malfi". "We are merely the stars' tennis balls, struck and banded / Which way please them". (Det är förresten den pjäsen som ska spelas i P.D. James deckare "Skallen under huden", fast de planerna får avblåsas p.g.a. mord.)

1980 är Ned Maddstone ung och lovande, snygg, av fin men fattig familj, snäll och naiv och nyförälskad. Han har väl inte en tanke på att någon skulle hata honom. Ändå finns det folk som gör det, av avundsjuka och andra skäl, och som gärna skulle se honom råka illa ut. Precis som i "Greven av Monte Cristo" finns det omständigheter som gör det hela ännu värre än vad intrigmakarna hade tänkt sig. Ned Maddstone försvinner spårlöst, till sin fars och sin flickväns gränslösa förtvivlan. Kan IRA ligga bakom? Pappan är ju politiker och man kanske kan tänka sig något motiv där.

Ett tjugotal år senare dyker den gåtfulle IT-gurun Simon Cotter upp i Storbritannien. Han lär vara ofattbart rik och får man honom att investera i ens projekt är ens lycka gjord. Visst är det väl så att man inte riktigt kan spoila klassiker? Och i den här boken händer det typ samma sak som i en klassiker. Så det ska väl inte vara några problem om jag berättar att Simon Cotter är identisk med Ned Maddstone och att han är ute efter en gruvlig hämnd på de som har förstört hans liv?

Rappare och roligare än "Greven av Monte Cristo", vilket väl inte är så överraskande med tanke på vem som har skrivit. Att den är mer än 150 år nyare och inte skriven som en följetong kan ju ha med saken att göra. Man slipper tappa tråden som läsare, eller blanda ihop ett alldeles för stort persongalleri. "The Stars' Tennis Balls" är över huvud taget mer humoristiskt skriven, men det förhindrar inte att jag bitvis blev ganska illa berörd, av omständigheterna kring Neds försvinnande och av hur han utför sin hämnd inte minst.

Jag vet att det finns en svensk översättning och tänker att det kan inte ha varit lätt att översätta det här språket. Bara en sån sak som att en person i boken gärna vill utge sig för att vara överklass och därför har en "gloslista" över hur han ska förändra sitt uttal av vissa ord ("Don't say good, say gid, Don't say post, say paste" etc). För att inte tala om hur Neds mentor (den här bokens motsvarighet till Edmond Dantès fängelsekamrat abbé Faria, för den som har läst "Monte Cristo") pratar.

Nu hade jag ju läst "Greven av Monte Cristo" innan (om man ändå har båda böckerna bland de man tänker läsa så är det en vettig ordning) men jag tror inte man behöver ha gjort det. Det kanske till och med blir bättre om man inte sitter och letar efter lustiga referenser till förlagan hela tiden (som att många av namnen är anagram  - Monte Cristo och Simon Cotter t.ex.). Som ni ser av min recension så är det extremt svårt att inte jämföra om man har läst båda böckerna.