Så här är det: Vi som en gång har sträckläst Sagan om Isfolket, och sedan har läst om den ett par gånger, och läst i stort sett allt annat som Margit har skrivit - vi får klaga på böckerna. Ni andra får det inte. Fast så är det väl med alla fankulturer egentligen. Det är inget speciellt med oss.
Hur många böcker är det nu - 179? Jag har läst nästan allihop. Och de är ju ofta väldigt lika varandra, med vissa variationer. Det är ofta en grupp som ger sig ut för att utföra ett uppdrag, ibland med övernaturliga förtecken, ibland är det mer en deckargåta. Men det känns ofta som om det är SAMMA grupp som är ute på de här uppdragen. Samma personlighetstyper dyker upp överallt i Margits böcker. I centrum står ofta en ung kvinna, som har dåligt självförtroende och som andra vet att de kan behandla illa. Hon vågar väl knappt på hoppas att någon ska se hennes inre kvaliteter. Men de finns där, och det är till slut någon som ser. Det ligger förstås en trygghet i att man vet vad man får. Man vet redan ungefär vad som kommer hända. De onda får vad de förtjänar, och de goda får också allt de bra som de har gjort sig förtjänta av. Och förstås, vid det här laget har man till och med hört skämten förut.
Jag läser om Sagan om Isfolket nu. Fantastiskt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar