Kärlekens ansikten

Kärlekens ansikten
av Elsi Rydsjö

Jag har läst den här boken tidigare, antagligen inte så väldigt långt efter den kom ut (det var 1990). Jag vet att jag gick på högstadiet, alltså var det någon gång mellan 1991 och 1994. Jag kom inte ihåg så mycket av handlingen. Det jag minns bäst är egentligen att jag läste den för att en kompis rekommenderade den. Och att den handlade om några som gjorde efterforskningar i något som hänt för länge sedan.

1960 köper Lisabet och hennes tre tonårsbarn en fallfärdig stuga på Österlen. Det ska bli deras sommarställe, som de har längtat så efter. Att det blir en fallfärdig stuga beror på att de inte har så mycket pengar, detta är det enda huset de har råd med som de tycker har passande atmosfär. Men Lisabets son är händig och grannarna verkar hjälpsamma, så de ska nog på ordning på huset. Det är bara ett litet problem - det verkar inte bättre än att det spökar i huset. Någon vill berätta något, men vad? Det sägs att det bodde otrevligt folk där i slutet av 1800-talet, som 1960 inte var mer avlägset än att vaga minnen levde kvar, och t.o.m. vissa av de inblandade människorna. Lisabet och hennes barn börjar göra efterforskningar.

En helt okej spökhistoria med sommarkänsla. Funkar bra på semestern, tycker jag. :) Annars är en stor del av behållningen det att repliker och tankar är skrivna på dialekt. Det gillar jag. Jag känner igen många av orden från norskan, men antagligen kommer de snarare från danskan här.