... och de vita skuggorna i skogen
av Maria Gripe
Carolin och Berta har pratat om att ge sig iväg och tjäna piga tillsammans. De vill lära känna varandra ordentligt, men det är svårt när Carolin är jungfru hos Bertas familj. Om de är någon annanstans där de har samma status kommer det säkert gå mycket bättre. Och med lite listig manipulation från farmoderns sida så tycker Bertas föräldrar också att detta verkar vara en god idé. Nu ska flickorna bara hitta en bra arbetsgivare. Det är inte så enkelt, det är inte många som letar efter två pigor, jungfrur eller liknande. Så hittar Berta en annons om att två ungdomar får plats som sällskap åt ett syskonpar, som lever ganska isolerade på ett slott. Carolin blir eld och lågor, men när Berta ringer om platsen får hon det nedslående beskedet att de letar efter en flicka och en pojke. Men Carolin vill ändå skicka ett brev och presentera dem lite närmare, och som genom ett under får de platsen!
Det är först på tåget till Rosengåva som Berta inser varför de fick platsen. Carolin har sagt att de är syskon, Berta och ... Carl. Carolin tänker alltså vara utklädd till pojke hela tiden.
Slottet Rosengåva visar sig vara en underlig plats, där minnena efter en tragedi ett antal år tidigare fortfarande vilar tungt. Ungdomarna som Berta och "Carl" ska hålla sällskap är tvillingar, och är som sagt mycket isolerade. De är flera år äldre än Berta och Carl, man tyckte att det var bättre så eftersom Arild och Rosilda nog kan verka barnsliga för ungdomar i deras egen ålder. Rosilda är stum, men det visar sig vara ett mindre problem, eftersom hon enkelt och snabbt kommunicerar i skrift. Det visar sig dock snabbt att båda tvillingarna föredrar Carls sällskap. Arild har storslagna idéer om vänskap, medan Rosilda är betydligt mer svärmisk och gärna vill diskutera Carl med hans syster.
Atmosfären är annorlunda i den här boken än i seriens förra del, "Skuggan över stenbänken". I den förra fanns det visserligen en del hemligheter, men slottet Rosengåva är så väldigt mystiskt att det nästan inte verkar existera i samma värld. Den känslan beskriver Berta också, när hon besöker sin egen familj i samband med broderns konfirmation. Det är också den här boken och nästa, "Skuggornas barn", som jag tror har fastnat bäst i minnet från min första läsning av Skuggserien.
Läser folk fortfarande de här böckerna? Alltså, förutom de som läste dem första gången för 15-25 år sedan. Om inte så borde de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar