Berlinerparodiene

Berlinerparodiene
av Litt anonyme forfattere (Elisabeth Botterli, Askild Hagen, Peder Udnæs)

Det här med parodier på kända böcker verkar vara en livskraftig genre i Norge. Tidigare har jag läst både "Madonna-gåten" och "Løsningen på Madonna-gåten", av ungefär samma författare som till "Berlinerparodiene". Dessutom finns ju Knut Nærums väldigt roliga "Norsk litteraturhistorie fritt etter hukommelsen", som driver med i stort sett alla norska författare genom tiderna.

"Berlinerparodiene" är förstås en parodi på Anne B. Ragdes tre böcker om släkten Neshov: "Berlinerpoplene", "Eremittkrepsene" och "Ligge i grønne enger". Den ska liksom utspela sig efter dessa tre, men har ett lite annat sätt att se på händelserna.

Hur normalt är det egentligen att Jorunn förfaller totalt, både fysiskt och psykiskt, nästan så fort hon kommer till gården Neshovd? Man smälter förstås väldigt gott in på Bylleneset i Trøndelag om man gör det, men ändå. Hon är ju delägare i ett företag i Oslo, har lägenhet, vänner och sin mamma där. Och så kastar hon bort allt det för att vara miserabel på en gård som inte går ihop ekonomiskt, och detta för en del av släkten som aldrig har velat veta av henne. Mycket underligt.

Hennes ene farbror, begravningsentreprenören Margarino, gillar att bada bastu. Det är väl i stort sett det enda han har glädje av här i livet. Det och varma ostmackor. Sin gudstro förlorar och återfår han flera gånger om dagen. Den andre farbrodern, Ælend, är precis så ytlig och festlig som bara en parodi på en fiktiv homosexuell fönsterdekoratör kan vara. Han och hans sambo Trumme dricker kanske ännu mer alkohol än vad Jorunn gör. Vidare har vi farbrodern/fadern/farfadern/brodern eller vad han nu är - Bror. Han sitter bara där och läser om Koreakriget, och den stoltaste familjetraditionen är tydligen att se till att behandla honom riktigt illa.

De första 50-100 sidorna i boken är hysteriskt roliga men sen tappade jag lusten lite. Det är nog inte det att resten är sämre, utan mer att en parodi inte är rolig hur länge som helst. Efter ett tag har man liksom idén klar för sig. Inte omistlig på något sätt, men det är en rolig och snabbläst bok så den är inte helt fel om man vill läsa något som inte är tungt (även om det är mycket elände i boken förstås). Man måste absolut ha läst hela Neshov-trilogin för att begripa alla skämt, och man får förstås inte vara helt okritiskt inställd till förlagan.