Hohaj
av Elisabeth Rynell
Jag började läsa "Hohaj" för några år sedan, men jag gav upp den ganska snabbt. Jag kom inte in i den, och så fort man ändå hade börjat få tag i en person så började boken handla om någon annan. Dessutom var jag nog inte på humör för något vackert, djupt och eftertänksamt, och i så fall ska man vänta med att läsa "Hohaj".
Jag fick det kanske att verka som om det handlade om jättemånga olika personer, men det är egentligen bara tre. Ett namnlöst "jag" som i nutid upplever en stor sorg och beger till Hohaj, en trakt i Västerbotten som jag inte vet om den finns i verkligheten. (Jag lutar åt inte.) Och så är det Inna och Aron, som lever "förr i tiden". Det känns som artonhundratal, men jag tror inte att det ska vara för så länge sedan egentligen. Inna är från en ensligt torp i Hohaj och är helt kuvad av sin far. Aron har flytt från något i sitt förslutna som han känner skuld för, och har varit på sjön och vandrat längs nästan hela Sverige innan han stannar hos en familj i Hohaj. Aron och Inna möts, men bara under de korta somrarna. Det är mycket årstider och natur i boken. Och på något sätt känns det västerbottniskt. Efter det lilla jag har läst av Sara Lidman och Torgny Lindgren ...
Jag tyckte ganska bra om "Hohaj" till slut. Först förstod jag inte vad nutidsberättelsen var bra för. Det var ju dessutom så lite av den. Knappt lönt. Men jag läste en teori om detta i en recension på Dagens bok, och den verkar ju sannolik. Att det egentligen är den nutida berättaren som hittar på historien om Inna och Aron. Det kan ju också vara därför som den nutida är "jag" medan Inna och Aron är omskrivna i tredje person. Låter vettigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar