Järnnätter
av Mirja Unge
"Järnnätter" sparade jag till en helg (förra helgen alltså) för jag var säker på att jag skulle fastna i den och vilja läsa utan så många avbrott. Och det gjorde jag ju också. Språket liknar det i "Det var ur munnarna orden kom", med meningar som inte är uppbyggda som i traditionellt skriftspråk utan mer liknar talspråk. I "Det var ur munnarna orden kom" har jag för mig att kronologin kändes mera osäker, att man inte riktigt var säker på i vilken ordning saker och ting hände. Här är det i så fall enklare att följa med, kanske för att huvudpersonen, Bente, är äldre än Minna i den tidigare boken. Bente verkar också kunna försvara sig mer från omvärlden. Det som är svårt hanterar hon genom fysisk ansträngning eller en krass kommentar. Men egentligen är hon väldigt sårbar.
Hon är väldigt tuff utåt, men jag skulle tro att hon också verkar lite udda. Hon är uppvuxen på sin styvfar Tomas gård och har lärt sig att arbeta på gården och har över huvud taget härdats av honom. Mamman, Mikaela, verkar inte alls passa in i den världen. Hon är ömtålig och ville egentligen satsa på musiken, och så har hon psykiska problem. Hon är övertygad om att Bente och Tomas gaddat ihop sig mot henne. Bente verkar ha ärvt något av Mikaelas obalans, men hon trycker undan det. Miljön är svensk landsbygd, som här är lite mer deprimerande än idyllisk. Man jobbar på gården och nån kanske inom vården, man får barn tidigt, man håller på och lagar nån gammal risig bil, och så åker man till pizzerian i närmaste håla och dricker lite, och snackar med samma människor hela tiden. Det påminde mig faktiskt om Anne B. Ragdes böcker om familjen Neshov, men med en helt annan berättarröst och en annan stämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar