Eremittkrepsene

Eremittkrepsene
av Anne B. Ragde

Detta är fortsättningen på "Berlinerpoplene", där vi lärde känna familjen Neshov, den julen när mor på gården dog och alla familjehemligheter kom fram. Det här handlar om de närmaste månaderna efter. Den äldste brodern Tor, som är 56 år och ungkarl, fortsätter förstås driva gården, men det är jobbigt när hans mor inte är där, utan bare den gamle hopplöse fadern som han aldrig har haft något vidare relation till. Dessutom har det ju kommit fram en massa saker som de två absolut inte pratar om. Tor är dessutom besviken över att hans vuxna dotter Torunn, som han inte har haft mycket kontakt med förrän nu när hon kom till Neshov för att träffa sin farmor innan denna dog, inte riktigt inser allvaret i att vara odelsjente. Vad är det för meningen med att driva gården om hon inte är säker på om hon vill ta över. Men Torunn har ju ett eget liv i Oslo, där hon är delägare i en veterinärklinik och dessutom har träffat en man. Och hon har en mamma som också kräver hennes uppmärksamhet.

Mellanbrodern Margido är begravningsentrepenör, och det får mig ofta att tänka på Six Feet Under (säkert för att jag håller på att se på säsong 3 på dvd just nu), särskilt när Margido t.ex. ska på kist- och gravstensmässa. Han har också sina problem, som han inte anförtror åt någon.

Yngste brodern Erlend är överlycklig över att han och hans manlige sambo (som han kallar Krumme) äntligen får lämna det deprimerande Neshov, och återvända till sin lyxvåning i Köpenhamn. Om de äldre bröderna är ordknappa, så gäller det inte Erlend. men det han pratar om är fester, sitt jobb och sin samling swarowskikristallfigurer, inte om hur man ska hantera sin nya kunskap om förhållandena på Neshov.

De här böckerna är en blanding mellan mysiga och deprimerande. Det går snabbt att läsa. Man kan alltid läsa ett kapitel till, och plötsligt har man läst tio. Skildringarna och Erlends och Krummes överdådiga livsstil kommer in som välkomna avbrott från gråheten i de andras liv. Men ändå, Tor har ju sina grisar, som han älskar, och Torunn har sin nye man, till och med Margido har små glädejämnen. Det enda som skulle behövas för att de skulle bli lyckligare är egentligen att kunde prata lite mer om viktiga saker. Men det är ju många som inte gör det, och det här är en sådan släkt.

Tur att Anne B. Ragde bestämde sig för att skriva en tredje bok ("Ligge i grønne enger") förresten, för så här kan det ju inte sluta!

Maridalen utanför Oslo nämns förresten i boken. Där har jag varit! :-D