Farvel, Angelina

Farvel, Angelina
av Willy Ustad

Det här är första delen i en av alla dessa norska långserier, fast den här serien är inte så värst lång och den känns inte typisk för genren heller. Ofta utspelar de ju sig ganska långt tillbaka i tiden (åtminstone tidigt 1900-tal, men gärna ännu några hundra år tillbaka), och på senare tid även i nutid. Men den här serien, Opprør, börjar i slutet av 1960-talet, som ju inte är så väldigt långt tillbaka i tiden. Många av läsarna har säkert minnen av tiden, och författaren själv var lite över tjugo, så man kan tänka sig att det till viss del kan vara baserat på egna upplevelser. En annan skillnad är att det dröjer innan det händer något riktigt dramatiskt. Ustad verkar vara mer intresserad av att beskriva den här perioden och använder det mesta av boken till att bygga upp tidskänslan och presentera karaktärerna. Först fram emot slutet händer det något riktigt dramatiskt, som man kan tänka sig blir en vändpunkt för åtminstone två av personerna i boken.

"Farvel, Angelina" utspelar sig under några dagar sommaren 1968, samtidigt som det är en stor rockfest på Gärdet i Stockholm. Vi följer bl. a. Britt och Eva från Norge, och lite olika människor de möter. En av dem är Peter Hammer, en lite hemlighetsfull motorcyklist som också han är från Norge. Han är yrkesmilitär, och därför inte alltid så populär i hippiekretsar, och en av hans skäl till att åka till Sverige (förutom festival och att träffa sitt kompisgäng) är att han vill be en man, som är bosatt i Sverige, om råd. Peter har blivit tillfrågad om han vill bli en del av den norska underrättelsetjänsten, och han vet inte vad han ska svara... De lyssnar på musik, dricker, träffar folk, Britt och Eva går på en märklig föreläsning tillsammans med några andra tjejer m.m.

Och Peter träffar Angelina, som han blir förälskad i. Hon har upplevt en del svårigheter i sitt liv, och Peter börjar fantisera om en lugn och fin framtid tillsammans med henne. Kanske bäst att tacka nej till det där erbjudandet från underrättelsetjänsten...

Alla i det här gänget har väl en del politiska idéer, och visst vill de vara med och förändra världen, men mest verkar de vara de ute efter att ha kul. Det finns dock de som har lite andra prioriteringar. Norrmannen Ansgar Veide har passat på att stämma träff med en ung tyska, som ska informera honom om hur vänsterrörelsen i Tyskland ser ut för att han ska kunna få tips på hur man borde jobba i Norge. Media kan man inte lita på. Båda de här är villiga att offra mycket för saken, inte minst andra människor.

Det är ganska många människor och idéer som ska presenteras, så det är inte konstigt att nästan hela boken känns som en startsträcka. Den är ju det, det är sex böcker till i serien. Men om man inte är intresserad av den här tiden kan jag tänka mig att man kan tröttna. Men jag är ju intresserad, så jag kommer fortsätta läsa. Jag var ju inte född på den tiden, men jag kan tänka mig att det är realistiskt skildrat. En av fördelarna med att skriva om en tid man verkligen har upplevt, antar jag. Ustad anses ju dessutom skriva "bättre" än många andra i genren. Han var visst den förste författaren med bakgrund i "kiosklitteraturen" som fick vara med i den norska författarföreningen (för att bli medlem måste man ha skrivit minst två böcker som anses ha tillräckliga litterära kvaliteter).