Foreign Affairs
av Alison Lurie
Camilla hade nämnt "Foreign Affairs", så när jag såg den och en annan bok av Alison Lurie på Byring & bråte (Amnestys loppis i Halmstad) så tvekade jag inte. (Speciellt inte som de ju var nästan gratis, en femma eller nåt.) Jag hade förstått det som att det var en ny bok, men nejdå, den är från 1985. Jag kände inte till Alison Lurie sedan tidigare, men hon har inte skrivit så många böcker de senaste åren så det är väl förklarligt. Jag har inte hängt med i bokutgivningen i så många år.
Vinnie Miner är professor vid ett amerikanskt universitet och forskar i barnramsor. Hon är 50+, ogift och oansenlig, och en övertygad anglofil. Hon brukar ofta åka till England och har många vänner där. Hon trivs bättre där än hemma i USA och njuter av att andra amerikaner ibland tror att hon är brittisk. Och nu ska hon bo i landet i ett halvår, medan hon forskar i sitt ämne. På planet hamnar hon bredvid en typiskt jobbig amerikan som hon inte alls har nån lust att lära känna. Men han uppfattar Vinnie som en trevlig person och vill gärna träffa henne igen.
Fred Turner är under 30, filmstjärnesnygg och arbetar på samma institution som Vinnie Miner. Han är också i London för att forska för sin bok om John Gay. Han har aldrig varit i landet tidigare och han tycker inte att det är särskilt trevligt. Grått och trist. Lite beror det kanske på att hans fru skulle varit med, men i sista stund hade de ett enormt gräl och separerade. Vinnie tycker väl egentligen inte att hon har några förpliktelser gentemot Fred, men presenterar honom ändå för några av sina Londonvänner. Och helt plötsligt är han och den adliga skådespelerskan Rosemary Radley ett par, vilket helt ändrar Freds inställning till London. Enda problemet är väl att Rosemary har dyrbara vanor, och att han inte känner sig bekväm med att hon betalar för honom.
Alison Lurie skriver smart och roligt, och hon får läsaren att le över karaktärernas svagheter. Men det är ändå inte några elaka beskrivningar, snarare är det väl så att man kan känna igen sig. Slutet var tyvärr lite för sensationellt och även en smula förutsägbart (när man började närma sig alltså), men det var väl inte värre än att det fortfarande kändes ganska trovärdigt. Det kunde varit värre och det hade kanske varit lika irriterande om det inte hände nåt särskilt i slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar