Inn i elden

Inn i elden
av Aina Basso

Det här är det första jag läser av Aina Basso, trots att jag har sett så många positiva omdömen om hennes böcker. Hon är historiker och har skrivit några historiska romaner. Jag hade fått för mig att alla var ungdomsböcker, men när jag kollade upp det närmare ser jag att två av böckerna är för ungdom och två är för vuxna. "Inn i elden" är en av ungdomsböckerna.

Vi får möta två tonårsflickor, som inte känner varandra men som ändå kommer i kontakt med varandra. Dorothe kommer från Köpenhamn. Hon är av god familj som har hamnat lite på obestånd och föräldrarna är därför väldigt intresserade av att ordna ett fördelaktigt giftermål för henne. Ja, jag bör ju kanske poängtera att det är 1620-tal. Jag tycker det är välskrivet hur Dorothe både kan kännas igen som en vanligt tonårstjej, som fnissar med sina kompisar (eller ja, sin nästan jämnåriga syster och deras kammarjungfru) och stör sig på sin mamma, samtidigt som hon ibland kan tänka på ett sätt som inte alls känns nutida. Hon hamnar i Vardø, långt uppe i Nordnorge, med sin make som har ett ämbete inom rättsväsendet där. Det är mycket att göra, och ett tufft arbete, för man har upptäckt att det finns så många häxor där.

Elen är uppvuxen i närheten av Vardø. Hon är sin mors äldsta barn. Någon pappa finns inte, eller snarare så finns det många pappor, olika till alla barnen men ingen vet väl riktigt vem. Det är bara den yngsta som fortfarande bor hemma, förutom Elen då. Brodern är riktig bortbyting enligt henne, och hon förstår inte hur mamman kan vara så lurad. Det här känns nästan som om det var taget ur en saga. Men det som vi ser som sagor var väl något som man såg som verklighet på den här tiden. Det visar ju inte minst häxprocesserna som förekommer i boken. Man trodde ju att folk verkligen var häxor. Elens mamma är illa sedd i bygden, både för alla män som går till henne, och kanske också för att man ibland är så illa tvungen att be henne om hjälp. Hon kan mycket om läkeväxter ...

Vissa saker som händer i boken kan man nästan räkna ut. Men inte riktigt. Och det var inte alls så att jag tyckte att jag hade läst allt förr. Det fina i boken är ju skildringarna av Elen och Dorothe, och att man ser häxprocesserna ur två synvinklar som åtminstone känns trovärdiga. Det blir inte som att två personer med vår tids värderingar har hamnat i historisk tid, som det ibland kan verka som i historiska romaner. Fin bok.