onsdag 26 juni 2013

Ingri Vallpiga


Ingri Vallpiga
av Astrid Pettersson

Just nu har jag ett litet lästema. Jag läser böcker med lokalanknytning. Det kommer bli några böcker som har anknytning till norra hälften av Halland. Kungsbacka, Varberg, Falkenberg. Först ut var Astrid Petterssons "Ingri Vallpiga" från 1958. En helt okänd författare för mig fram tills ganska nyligen, när jag hittade en artikel om henne någonstans. Jag vet inte var, men lokaltidningen är väl en sannolik kandidat.

"Ingri Vallpiga" utspelar sig i mitten av 1700-talet i vad som verkar vara en påhittad (eller maskerad) by någonstans i vad som nu är Kungsbacka kommun. Det finns visserligen ett Älmered i verkligheten, men det ligger långt uppe i Västergötland så det är det inte. Ingri är i sextonårsåldern och äldst av döttrarna i ett fattigt torp i skogen. Nu har hon blivit städslad som vallpiga på Kyrkansgård nere i byn. Det är förstås gården som ligger närmast kyrkan, och det är en fin gård. Här är det aldrig brist på mat eller kläder, men annars tycker Ingri att det mesta är sämre än hemma i torpet. Hemma är alla vänliga, och alla barnen har lärt sig att läsa. På Kyrkansgård är Ingri den enda som kan läsa, och det var också en av anledningarna till att hon blev anställd. Det kanske är lite genant att just den yngsta pigan är den enda på gården som kan läsa, men det är ju väldigt användbart.

Ingri får lära sig mycket om livet, som hon har varit förskonad från i hemmet. Hon tycker själv att hennes barndom tog slut när hon flyttade till Kyrkansgård. Många av hennes upptäckter oroar och skrämmer henne - och det gäller inte bara lagårdspigan Olenas historier om allt möjligt oknytt - och på Kyrkansgård har hon inte någon hon riktigt kan prata med om sina bekymmer. Det är allt från hur hennes egen kropp förändras till att bonden på Kyrkansgård vill driva igenom storskifte i byn mot alla andras vilja.

Boken handlar också mycket om vilka barn räknas som äkta och oäkta, och hur de oäkta barnen behandlas. Och hur går det för de som föds mycket fattiga eller med någon sorts funktionshinder. Tydligen blev Astrid Pettersson mycket intresserad av de dövas rättigheter efter att en av hennes döttrar blev döv. Hon har bland annat skrivit en bok som heter "Född utan själ", som handlar om dövas villkor, och i "Ingri Vallpiga" finns det också med en döv person. Det är drängen Mattias, som inte verkar uppleva dövheten som något större hinder. Då är det värre med grannpojken, som hålls bunden för att han inte ska skada sig själv.

Jag tycker ju att det är väldigt underhållande att platser jag känner till nämns och att några knallar från Mark ägnar en halv sida åt att tala nedsättande om Frillesås (inte för att jag har något emot Frillesås alltså), men det är absolut inte den enda behållningen av boken. Jag tyckte att den var bra, och jag gillade den oromantiska skildringen av livet på 1700-talet.

Roligt att folk heter till exempel Olena, Börta och Severin. Var och varannan människa hette Olena, Börta och Severin i Halland förr, även om min syster påpekar att 1700-talet är hundra år för tidigt för att folk ska heta Severin. Börta är visst ett av de mest frekventa kvinnonamnen bland mina halländska förfäder.

"Ingri Vallpiga" är första delen i en serie på tre eller fyra böcker.

2 kommentarer:

  1. Astrid Petterson är en författare som jag har haft på min att-läsa lista länge nu. Hittade också henne i någon tidningsartikel, hon var påtänkt till någon slags hederstitel... Skall läsa hennes "Kängorna" snart!
    Har du läst Albert Olsson, en annan Halländsk författare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du också har planer på att läsa Astrid Pettersson. Det är ju "dina" årtionden hon var verksam i förstås. :)

      Jag har inte läst Albert Olsson (eller hört talas om honom), men jag ser att det är med en text av honom i En bok för alla-antologin "Röster i Halland".

      Radera