En smakebit på søndag (vecka 1)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Mari har tagit ett välförtjänt juluppehåll på ett par veckor, men nu är En smakebit på søndag tillbaka igen. :)

Den här veckan såg jag deckarminiserien The Bletchley Circle på TV, om fyra kvinnor som under andra världskriget tjänstgjorde på det topphemliga centret för kod-dechiffrering på Bletchley Park.De hade alla särskilda talanger som gjorde dem särskilt lämpade för att gå igenom tyskarnas hemliga meddelanden. En kommer ihåg absolut allt hon har sett eller läst, och huvudpersonen har en förmåga att hitta dolda mönster. Nu är det 50-tal och hon tycker sig se ett mönster i en rad mord som har begåtts, och samlar ihop de gamla kollegerna för att lösa fallet.

Det jag tyckte var mest spännande var egentligen hemlighetsmakeriet krig Bletchley Park. Folk som hade haft den här typen av uppgifter höll tyst om det i många år efter kriget. I TV-serien gör det ju att de här som försöker lösa mordfallen inte får något gehör för sina idéer hos t.ex. polisen eftersom de inte kan förklara varför polisen bör lyssna på dem. Och jag läste om ett verkligt fall, där en man som spelade en väldigt stor roll i att knäcka tyska koder berättade inte ens för sin pappa, när pappan var döende och anklagade sonen för att inte ha gjort något under kriget.

Spännande, spännande. Visst måste jag väl ha en bok om ämnet? Jodå, jag hade en. Den handlar om en polis som kallas till ett hus där en man har hittats död. Självmord tydligen. Av allt att döma ett rutinärende, även om man förstås måste fastställa att det verkligen var självmord. Fast det visar sig att den döde var ganska intressant medan han levde.

Alan Turing. Det var något med det namnet, han visste inte vad, inte mer än att det inte hade en bra klang i hans huvud. Förmodligen hade killen gjort något dumt. Oddsen var ju rätt goda för det om Corell stött på namnet i jobbet, och alltmer nervös gick han runt i huset. Både förstrött och argt plockade han på sig bevismaterial, eller om bevis var för mycket sagt, var det åtminstone material, det var flaskan med gift från vitrinskåpet och så glasburkar från experimentverkstaden, sedan ett par anteckningsblock med uträkningar, och så tre böcker med den handskrivna rubriken Drömmar.
(David Lagercrantz, "Syndafall i Wilmslow", s. 16)

Polismannen Corell och hans kolleger är väl påhittade, men Alan Turing var förstås en verklig person som verkligen dog så här. Nu ser vi ju honom som oerhört viktig för utvecklandet av datorer och så var det ju det viktiga arbetet med att tolka koder under andra världskriget. Corell och kollegerna i Wilmslow ser honom mer som en dömd homosexuell som var dum nog att erkänna allt, men det var ju för väl att han åkte fast i alla fall. Fast när Corell ska skriva sin rapport så början han undra över saker som inte alls hör hemma i rapporten.