Moab is my Washpot

Moab is my Washpot
av Stephen Fry

Det har blivit mycket Stephen Fry på sista tiden. Dels lyssnar jag ju på Harry Potter-ljudböckerna som han har läst in, dels har jag fastnat för BBC-frågesportsprogrammet Qi som han leder. Dessutom har man ju sett lite Blackadder, lite Jeeves & Wooster, lite A Bit of Fry and Laurie och allt vad det kan vara. Småbarns-TV-programmet Pocoyo, om man är min brorson eller någon av hans föräldrar. Alltså tyckte jag att det kunde vara intressant att veta mer om vem Stephen Fry är. "Moab is my Washpot" är hans självbiografi, som handlar om de första tjugo åren av hans liv. Det utspelar sig alltså till stor del på olika internatskolor, för på den tiden, den platsen och i den samhällsklassen var det en självklarhet att pojkar skulle gå på internatskola. Det blir också något av ett försvarstal för den traditionen, mest på grund av att folk tydligen brukar reagera med att fördöma hela internatskolesystemet. I det nyskrivna förordet (boken kom ut 1997) så nämner Fry att så här många år efter att boken skrevs så verkar hans skolgång kanske väldigt gammaldags och Hogwarts-aktig.

"Moab is my Washpot" är en väldigt ärlig bok, och jag hade egentligen en mer positiv bild av Stephen Fry innan jag läste den. Han försöker inte direkt dölja eller ursäkta sina mindre sympatiska sidor, vilket i och för sig är ganska sympatiskt. Hans problem kan inte bero på hans uppväxt, för som han påpekar så hade hans lite äldre bror en i det närmaste identisk uppväxt, och han var väldigt välanpassad. Stephen däremot började redan som väldigt ung ljuga och stjäla, ofta utan att ens få fördelar av det verkar det som. Det verkar ändå som att det ska gå bra för honom. Han är ju intelligent och har en privilegierad uppväxt. Men han inleder ändå sitt vuxenliv med att begå ganska avancerade brott. Det avslöjas ganska tidigt i boken att det är så att det kommer gå, men det kom ändå som en överraskning. Nu måste jag läsa nästa del av memoarerna också. Det känns som att "Moab is my Washpot" slutar vid en punkt där det är svårt att sjunka lägre. Åtminstone om man inom några år ska hinna med att bli TV-kändis. Alltså borde "The Fry Chronicles" vara positiva och en framgångsberättelse. Fast är inte Fry också manodepressiv? Så kanske inte i alla fall.