Fungus the Bogeyman

Fungus the Bogeyman
av Raymond Briggs

Barnbok eller vuxenbok? Lite av båda kanske. Jag läste "Fungus the Bogeyman" när jag var liten och hade ett vagt minne av den här lite udda, men bra, boken. Men vad var det den hette? Titlar och författare var inget man direkt lade på minnet som barn, om det inte var något som räknades som en klassiker och som man därför har påmints om genom åren. Det är ingen större risk att man glömmer av vad "Ronja Rövardotter" heter eller vem som har skrivit den. Men "Illvätten Svampe" blev aldrig någon klassiker i Sverige. Men som tur är verkar den vara något av en klassiker i Storbritannien. Raymond Briggs är i alla fall ett känt namn. Så av en ren slump lyckades jag komma boken på spåren. Och den fanns så klart i Penguinutgåva, bara att beställa.

Jag förstår att jag gillade den när jag var liten. Det händer egentligen inte så mycket, men livet för en "bogey" beskrivs in i minsta detalj genom att man följer en helt vanlig bogey, Fungus, under en dag. Eller snarare under en natt. Bogeys tycker inte om dagsljus, utan är vakna nattetid. Jag älskade allt som beskrev annorlunda världar i detalj när jag var liten.

Bogeyvärlden, eller Bogeydom som den kallas, är väldigt lik vår egen, bortsett från att bogeys vill ha det mörkt, smutsigt, fuktigt och äckligt. Frukostgrapefrukten ska vara ordentligt rutten och möglig, och det är viktigt att smörja in sig med smuts och slem så att man inte torkar ut under nattens arbete. Fungus arbete består av att cykla upp till ytan (Bogeydom ligger i underjordiska tunnlar) och skrämma s.k. drycleaners (alltså människor, de som gillar att ha det torrt och rent). Bogeys tycker om att filosofera, men är inte så bra på det. De uttrycker sig mest i plattityder och felaktiga citat. De ogillar förändring. De har t.ex. gammalheter i stället för nyheter i sina tidningar, och egnagerar sig inte särskilt mycket i något. Men de är mycket lugna, fredliga och visar alltid hänsyn mot varandra, och framstår överhuvudtaget som mycket sympatiska.

Det som jag inte förstår att jag gillade som barn är att den lilla handling som finns mest är att Fungus har en medelålderskris. Medan han är uppe och skrämmer drycleaners och medan han cyklar hemåt (förbi olika intressanta företeelser i Bogeydom) så funderar han på vad som egentligen är meningen med livet. Är det inte mer än så här? Var det så intressant att läsa för ett lågstadiebarn? Men det kanske bara bidrog till att förstärka den dystra och märkliga stämning som vilar över Bogeydom. Det vill säga, det är inte en så märklig stämning när jag läser nu och förstår allt, men jag minns det som konstigare. Och det viktigaste för att jag skulle gilla "Illvätten Svampe" var säkert att det faktiskt är ett seriealbum! Alla serier var bra när man var liten, och speciellt sådana som "Fungus the Bogeyman" som faktiskt ÄR bra och fortfarande håller. Det kan man kanske inte säga om alla serier.