Allrakäraste syster
av Astrid Lindgren
Illustrerad av Hans Arnold
Plötsligt fick jag väldigt många exemplar av "Allrakäraste syster". Dels är det ju en saga i en sagosamling som jag har haft länge, men det man egentligen vill ha är ju bilderboksversionen. Den verkar ha kommit i nytryck för inte så länge sedan, eftersom bokhandlarna plötsligt började ha den framme, så då köpte jag den. Men jag fick den också i present nu när jag fyllde år. Men bättre att ha flera exemplar än inget.
Alla har väl läst den här boken, hoppas jag. Om Barbro, en vanlig flicka som inte får lika mycket uppmärksamhet som familjens nya baby får, och om Barbros tvillingsyster Ylva-Li, som är drottning i ett hemligt sagoland. Ylva-Li tycker mest om Barbro och Barbro är i hennes land och leker hela dagarna. Men det finns ett hot, för när Salikons rosor, som växer vid ingången till Ylva-Lis värld, vissnar så kommer Ylva-Li inte finnas mer.
Bilderna gör väldigt mycket för den magiska känslan i Ylva-Lis värld. Det är de man kommer ihåg. Och man bör ha läst boken när man är barn. Det är inte riktigt samma sak att läsa den som vuxen, och utan minnet av tidigare läsningar vet jag inte om man hade uppskattat den särskilt mycket. Jag har för mig att nästan alla sagorna i sagosamlingen "Nils Karlsson-Pyssling", där bland annat "Allrakäraste syster" ingår, handlar om ensamma barn och deras låtsaskompisar. Men det är inte lika magiskt när man inser att Ylva-Li och Nils Karlsson-Pyssling och allt vad det är bara är på låtsas. Precis som Nangijala och hela "Mio, min Mio" också lär vara. Ni vet den där tråkiga tolkningen att det bara är Skorpan och Bosse som fantiserar ihop det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar