Vid Grand Central Station där satt jag och grät

Vid Grand Central Station där satt jag och grät
av Elizabeth Smart

(Hmm, hette inte den där amerikanska tjejen som blev kidnappad av en religiös galning också Elizabeth Smart? Det här är en annan E S alltså. Den här E S var från Kanada och levde mellan 1913 och 1986.)

Det här är en bok där språket nog kan beskrivas som poetiskt. Lite väl poetiskt. Jag fattar inte ett dugg ju. Det är fullt med liknelser, antydningar och vackra ord, och jag kan läsa flera sidor utan att något fastnar. Boken beskrivs dessutom som en feberdröm på baksidan. Men om man inte är så förskräckligt opoetisk som lilla jag så kan man säkert uppskatta den. Ibland dyker det upp nåt som jag gillar, men det är inte så ofta. Att jag läste ut boken berodde väl mycket på att det var 120 sidor med stor stil...

Det verkar som om boken handlar om Elizabeth Smart själv och hennes kärlekshistoria med George Barker. Han var gift med nån annan och det var en massa trassel och tragik. Det stod att läsa om detta i förordet av Heidi von Born, annars vet jag inte om jag hade fattat det...