Don Quijote
av Miguel Cervantes
Äsch, den här var ju inte så bra som jag hade tänkt mig. De norska bokklubbarna frågade ju en massa författare och kom fram till att just "Don Quijote" är världens bästa bok. Fast det tycker inte jag.
Don Quijote är en fattig spansk adelsman som har läst för många riddarromaner (som var väldigt populära på den tiden) och tror att de är på riktigt. Dessutom tror han att han själv är en kringvandrande riddare och ger sig ut för att döda jättar, rädda prinsessor och liknande. Allt gör han till ära för sitt hjärtas dam, en sådan har nämligen alla riddare i romanerna. Han har valt ut en bondflicka från orten, men för honom är hon den ädla Dulcinea av Toboso, och henne dyrkar han på avstånd. Hans "stridshäst" är i själva verket gammal och sliten, hans rustning är skrattretande och hans vapendragare är en trög bonde vid namn Sancho Panza. Tillsammans råkar de ut för en mängd missöden, eftersom Don Quijote tolkar omvärlden som han vill (väderkvarnar är elaka jättar, en religiös procession med en madonnabild är ondskefulla trollkarlar som för bort en vacker prinsessa etc.) och Sancho Panza inte kan övertyga honom om att han har fel. Sancho låter sig dessutom ofta dras med i fantasierna, särskilt när Don Quijote lägger ut om hur rikligt vapendragaren ska belönas så småningom.
Det är kul att ha läst en sån här oerhört känd bok. Alla har väl hört talas om uttrycket "att slåss mot väderkvarnar". Tyvärr lyckades den inte helt fånga mitt intresse. Det är för mycket dråpliga äventyr hit och dit och jag blir aldrig riktigt engagerad i personerna. Fast min utgåva är visst lite förenklad, kanske är det därför. "Don Quijote" kom ut för första gången 1605, och måste vara en av de äldsta böcker jag har läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar