Jag smyger förbi en yxa

Jag smyger förbi en yxa
av Beate Grimsrud

Lydia är nummer tre av sju syskon som växer upp i ett blått hus i Norge på 70-talet. Pappan har problem med att behålla sina jobb och det finns inga pengar. Familjen är rätt udda. Mamman vill gärna att allt ska gå rätt till och att de ska vara som andra, men hon vet inte riktigt hur man gör. Äldsta systern Rakel, den enda av syskonen som inte är rödhårig, är den som har mest koll på hur det borde vara och hon vill helst ha så lite som möjligt med de andra att göra. Hon drömmer om ett vanligt liv och samlar på saker som hon ska ha när hon flyttar hemifrån.

Boken består av korta kapitel, vissa är skrivna i första person, andra i tredje, men det är i stort sett alltid Lydias tankar vi följer. Hon bryr sig inte så mycket om att vara normal, tycker bara att det är tråkigt att föräldrarna inte har råd med riktiga fotbollsskor åt henne. Sport är det som Lydia är bra på, och hon vill gärna bli bäst på något. Det här med skola och kompisar funkar inte så bra för henne.

Det är förresten inte bara pengarna som är ett problem i familjen, som läsare får man absolut ett intryck av att det är mer. Men Lydia har en förmåga att ignorera det som är obehagligt (smyger förbi en yxa?), och dessutom vet man aldrig riktigt om hon hittar på eller minns fel. Början av boken, Lydias tidigaste minnen, är väldigt osammanhängande. Efterhand som hon blir äldre kan hon lättare sortera intrycken och berättelsen blir lite mer lättläst.

Anders är förresten också viktig för Lydia. Det är hennes ett år äldre bror, och det av syskonen som hon står närmast. Fast de är nog inte särskilt lika. Anders tycks vara en drömmare som uppfinner omöjliga saker i tankarna, men inte gör så mycket. Något enstaka kapitel är berättat ur hans synvinkel, och något ur Rakels, annars är det Lydia som står i centrum i boken. De fyra yngre syskonen beskrivs inte särskilt ingående. Minstingen Malte har något slags förståndshandikapp, och så är det ett tvillingpar (flicka och pojke) och en pojke till.

Jag tycker att boken är väldigt bra. Stilen gör att det inte alltid är så lätt att förstå, men på ett bra sätt, inte alls som "Vid Grand Central Station där satt jag och grät". Den var skriven på ett sätt som gjorde att jag knappt lyckades registrera ordens innebörd, medan "Jag smyger förbi en yxa" är en sån bok som man får fundera lite över och spekulera kring vad som egentligen hände och hur de andra familjemedlemmarna uppfattade samma händelser.

Jag hade läst boken innan, men Tussa skrev om "Å smyge forbi en øks" nyligen och då blev jag inspirerad till att äntligen läsa om den. Jag hade ändå planerat att göra det innan jag läser nästa bok om Lydia och syskonen - "Vad är det som finns i skogen barn?" (som jag köpte för ganska länge sedan).