Babylons gator

Babylons gator: Ett Londonmysterium
av Carina Burman

"Babylons gator" är en härligt udda deckare. Jag vet inte riktigt hur udda den är för att vara en historisk deckare, för jag har inte läst så många historiska deckare vad jag kommer ihåg, men är de inte oftast skrivna som om de vore nutida? I den här boken använder sig Carina Burman av en stil som påminner om hur man skrev under den tid det utspelar sig, 1850-talet. Huvudpersonen och berättaren, den populära författarinnan Euthanasia Bondeson, skulle ha varit samtida med t.ex. Emilie Flygare-Carlén.

Euthanasia Bondeson har valt bort att gifta sig för att i stället satsa på författarbanan. Hon har ansökt om och blivit myndigförklarad, och det är ju tur för hon vet vad hon vill. Hon verkar mest ägna sig åt författande, resande och korrespondes med bl.a. sina många systrar. Nu ska hon och hennes unga sällskapsdam Agnes för första gången besöka London och den pågående världsutställningen. Agnes försvinner. Men hon har försvunnit i nästan varenda stad som de har besökt, så Euthanasia oroar sig inte särskilt mycket till en början. Men Agnes kommer inte till rätta. Inte kan hon säga något förnuftigt på engelska heller. Polisen kopplas in och de är inte optimistiska. Men Euthanasia kan inte bara acceptera att Agnes är död utan att göra egna efterforskningar. Och hon kommer både det ena och det andra på spåren.

Miljön och berättelsens stil känns väldigt tidstrogna. Euthanasia Bondeson hör också hemma i den tiden, även om hon är djupt originell. Jag skulle i alla fall inte vilja påstå att hon är en nutida person i historisk miljö. Intrigen är kanske inte helt sannolik, men den är mycket underhållande. Roligare än vad deckarhistorier är i allmänhet kanske, men samtidigt blir man faktiskt chockad när det dyker upp en död kropp och det blir man inte alltid i deckare. Intrigen hade för övrigt nästan kunnat platsa i Euthanasias eget författarskap. Hon skriver spännande berättelser där rövarband och vrakplundrare figurerar flitigt.

Det finns ytterligare två böcker om Euthanasia Bondeson och de ska läsas!

Jag gillar förresten att hon heter Euthanasia (Den goda döden, eller i vår tid: Dödshjälp). Det måste ju vara Carina Burmans sätt att skoja om 1800-talsnamn. 1800-talet var nämligen de märkliga namnens århundrade. Det verkar som om man kunde heta nästan vad som helst. Som t.ex. Nyårsdaga. Eller Smärtrid. (Det ingen som heter det i "Babylons gator" alltså, utan det är ovanliga namn som min syster har hittat i databaser.) Min syster håller på mycket med namn och släktforskning, men hon kunde inte hitta någon svensk med just namnet Euthanasia. Däremot åtminstone fem stycken amerikanskor, alla födda på 1800-talet.

whatever LOVE means

I fredags var jag och Anna på teater. whatever LOVE means som Teater Tamauer spelar på Hagateatern ett tag till.

whatever LOVE means är baserad på Liv Strömquists seriealbum "Prins Charles känsla". Och på "Einsteins fru" också, tror jag eftersom avsnittet med Einstein och hans fru var med i pjäsen. Jag var nyfiken på hur den här typen av serier skulle göra sig som teater. Det är ju ofta faktabaserade serier som kanske bara är en sida eller så, där det egentligen inte finns några genomgående karaktärer utan bara olika figurer som får illustrera resonemanget. Men det funkar jättebra som teater. Att skådespelarna hela tiden föreställer olika personer är inte alls något problem, och både det allvarliga och skämten kommer fram. Det roliga ligger ofta i att det plötsligt blir så tydligt hur absurt något är. Temat är kärlek och allt som följer med, och om verkligen allt det andra måste följa med.

Kanske går det fortfarande att få biljetter. Om man har möjlighet så rekommenderar jag att man går och ser pjäsen, för den är bra, tänkvärd och hemskt rolig.

Liebe und andere Lügengeschichten

Liebe und andere Lügengeschichten
av Kiriko Nananan

Fina manganoveller om bland annat kärlek, sex och vänskap. På tyska, för det var den översättning som fanns som jag kan läsa. Nåtsånär. Jag missar en del för att jag inte kan alla ord, eller för att jag bara förstår orden var för sig men inte vad hela meningen ska betyda. Men det mesta förstår jag, och det jag förstår är bra.

En smakebit på søndag (vecka 41)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Där framme låg byggnader, välbekanta från gravyrer och stentryck. Detta var den stad som för landsortsborna i miss Austens romaner utgjorde höjden av förfining. Härifrån styrde den unga drottningen ett rike, där solen faktiskt aldrig gick ned. Genom hennes älskliga föredöme skulle världen snart erfara att kvinnlig mildhet och stillhet regerar lika väl som manlig brutalitet.
(Carina Burman, "Babylons gator: Ett Londonmysterium", s. 9-10)

Jag har just påbörjat den här historiska deckaren. Faktiskt har jag inte kommit mycket längre än detta, Euthanasia Bondesons allra första intryck av London medan hon och hennes sällskapsdam Agnes (som senare kommer försvinna) befinner sig på båten dit.

The Book of Heroes

The Book of Heroes
av Miyuki Miyabe

Det här är en japansk fantasybok. Huvudpersonen är elva år och den första tanken är att då skulle boken passa för de som är elva år och lite yngre, men jag tror snarare att den passar för de som är något äldre. Det är en ganska komplicerad historia och så är den så där brutal som man har tänkt sig att japansk barnkultur är ändå sedan man fick veta att i japanska tamagotchis dog djuren, medan de i de engelskspråkiga försvann genom att rymma hemifrån om man inte skötte om dem tillräckligt. "The Book of Heroes" är väldigt öppen med saker som mord och självmord, och det känns mer ungdomsbok än barnbok.

Huvudpersonen Yuriko är alltså elva år. En helt vanlig elvaårig tjej som blir speciell i omvärldens ögon när något händer hennes bror. Men hon blir inte alls speciell på ett bra sätt, för det som har hänt hennes bror är att han har begått ett allvarligt brott och sedan försvunnit. Resten av familjen bryter ihop och Yuriko slutar gå till skolan. Hon tänker mycket på var hennes bror kan vara, och försöker minnas om han betedde sig underligt den sista tiden. Och då upptäcker hon något i hans rum. Det är en talande bok och den har information om vad som kan ha hänt Yurikos bror. Yuriko kan leta efter honom. Men då måste hon lämna den värld hon känner till och leta efter honom i andra världar. Hon kommer få medhjälpare och speciella krafter, men samtidigt kommer hon förändras mycket och bli något helt annat än en liten flicka.

Jag gillar idéerna, även om det ibland är lite svårt att hänga med. Det är ju också som min favoritgenre inom fantasy - helt vanlig verklighet blandas med mer fantasybetonade företeelser - och jag gillar särskilt Yuriko och de levande böckerna. Antagligen är det för att jag är medveten om att det är en japansk bok, men flera gånger under läsningen tänker jag "det här kunde hänt i en Miyazaki-film". Men, det tog också omkring tio dagar att läsa en ungdomsbok som inte alls är överdrivet tjock. Språket är inte lättläst och det flyter inte på särskilt bra. Jag tror att det kan ha mycket att göra med att det inte är lätt att översätta från japanska. Japanskan lär ju till exempel ha en väldigt annorlunda meningsbyggnad än t.ex. engelskan och svenskan. Jag funderade allvarligt på att inte läsa ut boken, men jag gjorde det ändå till slut. Handlingen var tillräckligt fängslande för det.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Numera vet jag inte vilken som är min favoritbok i Harry Potter-serien, men tidigare var det i alla fall den här. Jag gillar mysteriet och hur alla pusselbitarna faller på plats till slut (jag hade glömt många detaljer sedan jag läste boken förra gången), de nya personerna som dyker upp (Remus Lupin och Sirius Black!) och att det verkligen börjar ifrågasättas vem som egentligen är god och vem som är ond, och hur det inte är tydligt från början.

En extremt farlig fånge lyckas rymma från trollkarlsfängelset Azkaban, något som är alldeles oerhört. De flesta i fängelset förlorar förståndet efter en relativt kort tid och Sirius Black har varit inlåst i tolv år. Han var en av Voldemorts anhängare och dödade en hel grupp människor i samband med att Voldemort försvann. Och man har skäl att tro att han är ute efter Harry Potter. Hogwarts hårdbevakas, inte utan problem eftersom dess väktare är minst lika farliga som Sirius Black, om inte värre. Och Harry, som är den som behöver bevakas bäst, drabbas hårdast av dementorerna som bevakar skolan.

Annars är det värsta med skolåret att tredjeårseleverna får åka in till trollkarlsbyn Hogsmeade och alla fantastiska butiker som finns där - förutsatt att de har målsmans tillstånd och det har inte Harry. Lärarna verkar tycka att det är lika bra. Harry är säkrare på Hogwarts. Men Harry håller inte med och gör allt för att kringgå bestämmelserna.

Det bästa med det nya skolåret är att de har en ny lärare i Defense against the Dark Arts igen, och den här är faktiskt kompetent! Däremot är lektionerna i spådomskonst inte mycket att ha. Men de är roliga att läsa om.

Kanske är en av orsakerna till att jag gillar just den här boken så mycket är att det är en blandning av seriens början, där det handlar mycket om den här spännande nya världen som Harry inte visste fanns, och seriens senaste delar, där Harry inser hur rutten vuxenvärlden kan vara. I början, när Harry är 11-12 år, så verkar uppdelningen mellan gott och ont vara mycket klar. Men ju längre serien pågår desto otydligare blir gränsen.

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets

Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson
Text: Sara Teleman
Bild: Nina Hemmingsson

Jag köpte ett par av böcker i serien Svenska illustratörer och konstnärer på Bokmässan. Den här och så den om Martin Kellerman. Den här boken består av en intervju med Nina Hemmingsson om hennes skapande, vilka teman som ofta dyker upp i hennes bilder och mycket annat. Och så är det ungefär hundra sidor med bilder, som jag antar ska representera flera sidor av Hemmingssons konst och serier.

Det är pocketformat på boken, och någon enstaka av serierna kan vara svår att läsa i det formatet. Men klart värt ett försök. De flesta bilderna syns dock bra, så det är inget stort problem. Jag gillar Nina Hemmingssons stil, men jag har väl inte läst hennes böcker så jag kan inte avgöra hur mycket av materialet som är nytt. Kanske blir det många repriser om man har läst böckerna. Men det är ju en bra intervju här också. Jag hade väntat mig mer text, men det är ju egentligen bilderna som är det viktiga.

Nollad

Nollad
av Gunnar Krantz

Ett seriealbum som skildrar en helt vanlig sommarvecka för en arbetslös ung man i Malmö. Mycket flipperspel blir det. Jag gillar det ganska bra, trots att det inte händer något utan snarare är detaljerade beskrivningar av till exempel att handla mat. Till en viss del är det kanske för att "Nollad" liksom passar in med de övriga serierna som jag har läst av Gunnar Krantz, så att man liksom får en pusselbit, eller ett kapitel, till. Även om det kanske inte är helt uttalat att det är Gunnar Krantz det handlar om här. Jag läste något om "Nollad" som ändå antydde att det är det.

Häxa, Häxa - Bortom tiden

Häxa
Häxa - Bortom tiden
av Celia Rees

Det här är en samlingsvolym med båda Celia Rees Häxa-romaner. "Häxa" slutar ganska tvärt, så naturligtvis fortsatte jag direkt med "Häxa - Bortom tiden". De handlar om samma person men de är berättade på helt olika sätt.

"Häxa" består av dagboksanteckningar som ska ha hittats insydda i ett trehundra år gammalt lapptäcke. De skrevs av en flicka, Mary, som flyr till Amerika efter att hennes mormor blivit avrättad för häxeri. Anklagelserna var i och för sig inte helt osanna, men det gör ju inte saken bättre för Mary. Hon har också en del speciella förmågor som hon naturligtvis måste dölja. Hon får hjälp med att skapa sig en ny bakgrundshistoria och reser tillsammans med en grupp puritaner. Här får hon vänner, men det finns också de som hon inte kommer överens med och så småningom börjar det pratas om häxeri i deras lilla nybyggarby.

Man får inte riktigt veta vad som händer med Mary i "Häxa". I nästa bok är det nutid, inte 1600-tal, och studenten Agnes har just läst boken "Häxa" (som i bokens värld är facklitteratur). Hon tycker att mycket i historien stämmer överens med berättelser som berättas bland hennes folk, Haudenosaunee-stammen. Det står i boken att om man har ytterligare information om Mary ska man kontakta Alison Ellman, historikern som har låtit ge ut Marys anteckningar i bokform och som nu jobbar på att bekräfta uppgifterna i boken. Agnes gissar att hennes moster vet mycket mer om den här kvinnan som kan ha varit Mary, men mostern har inte mycket till övers för museifolk som har lagt beslag på indianers betydelsefulla föremål och ställer ut dem hur som helst.

"Häxa - Bortom tiden" berättas inte alls i dagboksform, utan som en vanlig roman som växlar mellan Agnes och Alison i nutid och med Mary i förfluten tid. Min favorit var den första delen, "Häxa", där man lär känna Mary genom hennes egna ord. "Häxa - Bortom tiden" är mycket mer snabbläst, men jag blev inte så fångad av nutidsberättelserna och Mary kändes mer avlägsen den här gången. Men samtidigt var det ett bra sätt att fånga upp trådarna i Marys berättelse på. Om man ska läsa om Mary, och det kan jag rekommendera att man gör, så bör man absolut läsa båda böckerna.

Den skänkta timmen

Den skänkta timmen
av Juli Zeh

Ännu en tysk novell som jag inte blir riktigt klok på. (Se även "Abu Telfan".) Men den har ändå något som får mig att tro att jag kanske kan tycka om Juli Zehs romaner. Bland annat är det inledande stycket en mycket god förklaring till varför jag vill flytta, utan att det egentligen är det som det handlar om.

En smakebit på søndag (vecka 40)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

"Do you really think your brother picked up a book like me, with all the strange things written inside me, at the local bookstore? Think about it. Try to remember. How long ago was it? It was still cold outside. You and your brother were all wrapped up in your thick coats. Remember going to a place where there were books like me, so many you could hardly count them?"
(Miyuki Miyabe, "The Book of Heroes", s. 42)

Något hemskt händer i elvaåriga Yurikos familj. De vuxna vill inte riktigt berätta för henne, men hennes storebror Hiroki är i alla fall försvunnen. Men Yuriko lyckas lista ut vad som har hänt. Mycket mer än vad någon av de vuxna får reda på, för Yuriko lyckas även ta reda på VARFÖR. Nu är det bara hon som kan rädda Hiroki - och även världen. Men för att göra det måste hon resa till andra världar.

Ganska spännande, men inte lättläst direkt. Jag tror det har att göra med att boken är översatt från japanska och att det är svårt att få flyt i översättningen. Översättaren får ju inte ändra för mycket.

Maran

Maran
av Lina Neidestam

Det här är det andra albumet i Kolik förlags femisexserie. Det första var "Drift" av Liv Strömqvist och Jan Bielecki. Det kommer inte nya böcker särskilt ofta alltså ... Fast när de väl kommer så håller de bra kvalitet. "Maran" är jättesnygg. Älskar färgläggningen. Och så är den sexig så klart. Det är ju lite det som är grejen.

Den har också en handling, det är inte bara sex (fast det handlar mest om sex förstås). Nora drömmer om att skriva en roman, en bra roman, gärna en generationsroman. För att äntligen komma någon vart hyr hon en isolerad fäbodvall. Men det är något konstigt med stugan. Nora lyckas inte med sin fina roman. I stället blir det Selma Lagerlöf-fanfic och en massa folkloristiska sexskildringar baserade på drömmar som själva miljön tycks framkalla. Är fäbodvallen hemsökt? Det är också något mycket underligt med lokalbefolkningen ...

I tillägg till allt annat är det en väldigt rolig serie. Iväg och köp eller låna!

Abu Telfan

Abu Telfan
av Felicitas Hoppe

Jag köpte bl.a. Novellix fyra tyska noveller på bokmässan. Hittills har jag hunnit läsa två, och har kommit fram till att jag i alla fall ska hålla mig undan tyska noveller på tyska. Det är knappt så jag förstår dem på svenska ju.

"Abu Telfan" är egentligen en helt annan bok, en artonhundratalsroman som berättaren i Hoppes novell läser högt för sig själv en natt på en flygplats. Berättar inbillar sig eller låtsas att den enda andra personen i vänthallen är romanens hopplöse huvudperson som är på väg hem efter att ha råkat ut för alla de spektakulära äventyren i boken. Men det känns mest som att det är handlingen i romanen "Abu Telfan" som återberättas i novellen "Abu Telfan". Eller vad missar jag?

Klas Katt på drift

Klas Katt på drift
av Gunnar Lundkvist

Jag gillar Klas Katt och hans vän Olle Ångest (som jag tror är en hund). De är missanpassade i ett tråkigt samhälle. Klas Katt sover gärna så mycket som möjligt för att slippa undan världen. Olle Ångest dricker sprit, tar antidepressiva och har psykiska problem. Ibland är serierna lite roliga, men mest deppiga. Man skrattar inte åt dem, men ett igenkännade och lite uppgivet leende kan de få.

Men man hejar ju på Klas Katt, och ännu mer på stackars Olle Ångest. Jag blir glad när han får lite ordning på livet och t.o.m. gifter sig. Men snart är det dödstråkig vardag igen och den hurtiga omvärlden förstår honom inte. Stackarn.

På vegne av venner

På vegne av venner
av Kristopher Schau

Jag har ju bara sett Kristopher Schau i olika humorserier tidigare. Sketcher i Team Antonsen eller mer testa gränserna-humor i De 7 dødssyndene, men alltid i ganska oseriösa sammanhang. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att båda de serierna är jätteroliga. Men att få en Joakim von Anka-utstyrsel uppsydd är kanske inte det mest allvarliga någon har gjort. Det är mycket möjligt att Schau är mer seriös i musiksammanhang, men det enda jag har hört talas om är den där Fuck For Forest-grejen ... (Det är väldigt lite norsk musik som sipprar igenom till Sverige.) I alla fall, en essä om begravningar i kommunal regi - oväntat. Oväntat för att det blir så allvarligt. Fast ändå ett ganska logiskt steg. Det här projektet är ju också en jobbig utmaning, även om det inte hade blivit lika spektakulär TV av det som vissa andra utmaningar. Det har i stället blivit en fin och personlig liten bok.

Efter att ha läst en tidningsartikel om kommunala begravningar i Oslo bestämmer sig Kristopher Schau för att gå på så många som möjligt under det kommande året, med tanken att det ska bli en bok av upplevelsen. De som ska begravas är folk som inte har några anhöriga som kan arrangera begravningen. De kanske till och med var så ensamma att ingen kommer på begravningen. Schau vill gå på begravningarna för att se hur de går till, och för att det åtminstone ska vara någon där. Om det ändå dyker upp några andra så går han inte på den begravningen.

Boken består av tankar kring begravningarna och hans egen roll i projektet. Mycket om hur pinsamt det är när det är när det dyker upp några vänner till den döde och Schau - han från TV - ska försöka vända om utan att dra uppmärksamheten till sig. Det handlar också om hur fel det känns när vardagen gör sig gällande tätt inpå begravningen. Men det är ju bara han och de som jobbar på plats, och för alla de är det ju bara en vanlig dag på jobbet. Det handlar också om Schaus känslor inför att den döde ibland får så lite plats bland alla ord om Gud och Jesus, speciellt när prästen inte har ansträngt sig så mycket för att ta reda på något om den dödes liv. Då blir det extra vackert och gripande när vissa präster verkligen har lagt ner jobb på att göra begravningen personlig, även om kanske ingen annan än organisten och någon representant från begravningsbyrån kommer att närvara.

Hm, jag fick för mig att jag hade hört att de gör mer "reklam" för kommande begravningar i Norge, men Elin säger att det inte är så. Nå, då är bokens titel, frasen "på vegne av venner" det som dödsannonser undertecknas med när det inte finns någon som sätter in en dödsannons utom begravningsbyrån.

Bokmässan 2011

Alla var där!

Jag tänker alltid att jag ska ta en massa bilder på Bokmässan, men det händer aldrig.

Jag var där både lördag och söndag förra helgen i alla fall, och kom hem med många böcker. En del spontaninköp, annat lite mer planerat och så tog jag förstås några gratisböcker i Hotell Gästis monter. De åker dit med massor av gamla böcker, och om man är med i deras tävling (man kan vinna en hotellvistelse - nu är ju detta i den staden som mina föräldrar bor utanför och som jag jobbar i närheten av, men det verkar ju vara ett coolt hotell i alla fall så det priset hade inte suttit fel) får man ta en av böckerna. Men på söndagen var det mer okej att ta mer än en. Precis som de som säljer böcker sänker priserna på sina. Det är väl ingen som orkar packa ner så mycket när mässan är slut.

Maja Hagerman pratar om en utgrävning och om sin nya bok

Fredrik Strömberg och Don Rosa

Under mässans tre första dagar är det bara de som har köpt seminariekort som får gå på seminarier. Vi andra får nöja oss med kortare föredrag i montrar och självklart att bara gå runt och titta på alla montrar. Men på söndagen är seminarierna gratis. Vi var och såg det med Don Rosa.

Vad mässan leder till: Tunga bokkassar och trötta fötter

En smakebit på søndag (vecka 39)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Till exempel fanns det en hel låda med kachina-dockor. De kom från sydväst och många menade att de var just bara detta: dockor, skurna och utformade för att undervisa zuni- och hopi-barnen om de speciella varelser som de representerade. Men de var mycket gamla och fulla av kraft. De hade själ. Bara att titta på dem verkade respektlöst.
(Celia Rees, "Häxa - en samlingsvolym", s. 259)

Den här helgen läser jag en bok av Celia Rees. Eller två egentligen, eftersom den här volymen innehåller både "Häxa" och fortsättningen "Häxa - Bortom tiden". Citatet kommer från "Häxa - Bortom tiden", eftersom jag har kommit såpass långt i boken att det är den jag läser nu. Sidnumret är alltså lite vilseledande. Det här är precis i början av den boken.

Det här är en bok som det liksom inte har blivit av att läsa tidigare, trots att allt pekat på att det skulle vara en bra bok. Jag har ju tyckt om de andra böcker av Celia Rees som jag har läst, och den här har ju varit ännu mer hyllad. Men som tur är finns det inte en bestämd ordning som man måste läsa alla böcker i hela världen i, och "Häxa" är lika bra den här helgen som vilken annan dag som helst.

En god bok

Jag måste ju visa vad min kompis Marie hade med sig hit förra veckan! En bok ...

Men med vanliga böcker brukar man inte kunna göra så här!

Nam nam.

SUB efter bokmässan

1036 böcker har jag nu i SUB:en. Ska läsa dem snart alltså. Helt säkert! Håller t.ex. på med en av dem nu.

Nick & Norah's Infinite Playlist

Nick & Norah's Infinite Playlist
av Rachel Cohn & David Levithan

Det här är en ungdomsbok som man har hört mycket bra om. Och jag gillar den också. Den är cool och söt och väldigt, väldigt rolig. Rachel Cohn har skrivit varannat kapitel, de som Norah berättar, och David Levithan varannat, de som Nick berättar. Man kan märka en viss skillnad mellan Nicks och Norahs kapitel, men det är ändå så likt att det känns som en helhet och man behöver inte vänja sig vid en helt annorlunda stil varenda gång det är nytt kapitel. Det verkar som om författarna har samarbetat på det här sättet i ytterligare två böcker så de måste ha blivit nöjda själva också.

Nicks band har spelning och under konserten ser han sitt ex, som dumpade honom bara ett par veckor tidigare, ihop med en ny kille. Tydligen tog inte uppbrottet lika hårt på henne som på Nick. Men han vill ju inte visa det så han frågar en främmande tjej om inte hon kan låtsas vara hans flickvän en liten stund.

Norah är på klubben med en kompis och det börjar bli dags att frakta hem kompisen som har blivit ganska full vid det här laget. Norah är typ straight edge och dessutom väldigt ordentlig, så det bli alltid hon som får ta hand om kompisen. Men visst, hon kan väl spela flickvän åt den där killen en stund.

Men det händer lite oväntade grejer och så övertalar Nicks bandkompisar Norah att ta med Nick ut på dejt där här kvällen, så lovar de att se till att hennes fulla kompis kommer hem ordentligt. Norah går med på det, och så har hon och Nick nån sorts dejt under natten. De går på klubb, bråkar, äter och pratar. Väldigt fin och rolig bok. Det är också lite som en film. Allting utspelar sig på Manhattan, så man kan liksom hämta miljöerna från saker man har sett på TV. Om man gillar ungdomsböcker och/eller bra romantiska komedier kommer man säkert gilla det här. Boken finns förresten som film också. Jag vet dock inte mycket mer om filmen än att den finns.

Restaurant Intim

Restaurant Intim
av Olle Länsberg

Månadens läsecirkelsbok. Jag läste den under nästan en vecka och för mig är det lång tid att använda på en bok, speciellt en bok på bara 200 sidor. Jag hade nämligen besök av en kompis den veckan, och så var det bokmässa (jag ska skriva om den i helgen) och under helgen bodde min syster också här. Så läsningen av "Restaurant Intim" blev alltså ganska okoncentrerad. Det hade kanske varit lättare att hålla reda på alla personerna i boken om det hade varit en lugnare vecka. Länsberg berättar nämligen om många av de anställda på restaurangen. Det blir många olika episoder och ibland kommer man inte riktigt ihåg vem som var vem.

Ska man säga att någon är huvudperson så är det väl Alf, som har varit på sjön i flera år (han är väl 19 år nu) och längtar efter att få ett jobb på land. Och han lyckas få plats som smörgåsnisse på Restaurang Intim, något som är mycket hårdare än vad han hade räknat med. Men det handlar lika mycket om kockar, kallskänkor, servitriser, diskplockerskor, spritkassörskor och gårdskarlar och allt vad man nu kan jobba med på en restaurang. Många har ganska tragiska liv, men det är ändå lättsamt berättat. Det jag inte gillade var att det var så svårt att hålla isär personerna. Kanske hade det varit bättre om boken hade varit lite längre och berättat mer om var och en.

"Restaurant Intim" var Olle Länsbergs debutroman och han hade tydligen gott om egna erfarenheter från restaurangbranschen, trots att han bara var 23 år då. Boken är från 1945 och utspelar sig väl vid den tiden också. Jag skulle tro att mitt exemplar är ett par årtionden nyare. Enligt baksidestexten möter man här "den svenska krogen då de dubbla lättgroggarna och sjuåenhalvtänkandet fötts ur märkliga restriktionsbestämmelser". Det var väl kanske inte riktigt det vi i läsecirkeln hade tänkt allra mest på medan vi läste boken. Vi visste inte ens vad det var. Dubbel lättgrogg kunde man väl gissa sig till (och jag har kollat upp det nu). På den tiden när man hade motbok så fick inte groggarna vara för starka på krogen. Fast det fanns inget som förhindrade att man beställde in två stycken i stället. (Utom att den totala ransonen också var begränsad, antar jag.) Sjuåenhalvtänkande vet jag inte vad det är. Kvinnors ranson visst var 7,5 centiliter alkohol under en kväll, så kanske har det något med det att göra. Ganska roligt att man något årtionde efter motbokens avskaffande (som var 1955) tyckte att just detta var en så viktig del av den här romanen.

Åke Jävel

Åke Jävel
av Lars Sjunnesson

Folk har ju så olika humor, och det finns säkert många som tycker att "Åke Jävel" är det roligaste som finns. Jag gör väl inte det direkt. Okej, först tycker jag att det är ganska roligt, men det är ju bara samma sak hela tiden. Åke Jävel säger "kuken" och spränger saker lite planlöst. Han lär också olika djur att röka samt bygger robotar.

Det roligaste i hela albumet är när två poliser jagar Åke Jävel och diskuterar diktsamlingen som han har gett ut. Den ena berättar om hur dikterna berörde honom så mycket att han har lärt sig vissa utantill. Och så deklamerar han: "Kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken." Haha! Fast sen kan man ju det skämtet ... Och det finns inga känslor, ingen logik och ingen ändrar ansiktsuttryck. Men som sagt, för någon är det här säkert världens roligaste serie.

Kolonialsjukhuset

Kolonialsjukhuset: En kolonialläkares anteckningar
av Knut Larsson

Det här är ett sådant seriealbum som man funderar lite över om det verkligen är ett seriealbum. Det är bara en bild och en bildtext på varje sida. Men jo, det är väl en serie ändå, när berättandet sker genom bild och text på det här sättet.

I korta meningar och bilder med en gammaldags och lite spöklik känsla skildras en läkares resa och tillvaro i en utländsk koloni någonstans i världen. Det är ett litet och tunt album, så det är inte mer än glimtar man får se. Och ibland finns det en medveten skillnad mellan budskapen i texten och i bilden. Vackert och lite lätt obehagligt.

En smakebit på søndag (vecka 38)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Den här helgen är det bokmässa i Göteborg och jag har besök av en kompis och min syster, så det har inte blivit så mycket läst. Jag tror inte jag kommer hinna läsa andras smakbitar förrän efter att min kvarvarande gäst har åkt hem, men att lägga ut en egen på rätt dag ska jag väl i alla fall hinna med.

Den här söndagen läser jag en ungdomsbok, men jag har bara hunnit läsa fyra sidor hittills och har ingen uppfattning om hurdan den är än. Men jag har hört bra saker om den.

I'm tired, she'd said, and I told her that I was tired, too, and that I wanted to take some time for us, too. And then she'd said, No, I'm tired of you, and I slipped into the surreal-but-true universe where we were over and I wasn't over it.
(Rachel Cohn & David Levithan, "Nick & Norah's Infinite Playlist", s. 4-5)

Stuck Rubber Baby

Stuck Rubber Baby
av Howard Cruse

Den här var svår att skriva om. Jag vill att du ska vilja läsa den, för den är så otroligt bra. Så jag ska försöka att inte berätta för mycket, fast jag nästan bubblar över med kommentarer om hur bra DET var, och när DET hände, och hur obeskrivligt hemskt och sorgligt DET var.

Med risk att skrämma bort någon ska jag börja med att berätta att "Stuck Rubber Baby" är ett seriealbum, men det är ett av de få som verkligen gör skäl för namnet "graphic novel". Det är ju en roman.

Toland Polk är en ung man i den amerikanska södern under den tid som han senare, när de exakta datumen är bortglömda, kallar för Kennedytiden. Tidigt sextiotal. I hans hemstad Clayfield är ras-segregationen stenhård. Medborgarrättsrörelsen är mycket aktiv och kämpar för de svartas rättigheter, men deras politiska motståndare är också starka och verkar inte tveka inför att ta till våld.

Det här bildar bakgrunden till berättelsen om Tolands kamp med sig själv. Han har redan insett att han är bög, men det kan man helt enkelt inte vara i Clayfield vid den här tiden. Toland har ju hört ryktas om några - varav en hittades ihjälslagen utan att man ens åtalade mördarna. Alltså måste han försöka bli, eller åtminstone verka vara, heterosexuell. Det går ganska bra till en början. Toland blir till och med ihop med en tjej, Ginger. Men någonstans där börjar det bli väldigt svårt. Visst, Toland tycker mycket om Ginger, men inte riktigt på det sättet.

Samtidigt öppnar sig nya världar för Toland. Ginger är starkt engagerad i de svartas rättigheter (vilket inte ses med blida ögon av många andra vita) och Toland dras med. Han får nya vänner. Några av dem är svarta, och några av dem är homosexuella och så öppna med det som det går att vara i den typen av samhälle. Men Toland står fast vid sitt beslut och försöker att inte avslöja sig. Men även ett sådant beslut får följder.

Howard Cruse målar upp en levande bild av Clayfield och dess invånare. Det är inte bara Toland och Ginger som läsaren lär känna, utan även en mängd av deras vänner, Tolands tuffa syster Melanie som blir allt olyckligare tillsammans med sin make, den lokale ledaren för medborgarrättsrörelsen Reverend Pepper och hans kloka hustru och många många andra.

Jag tycker att man ska läsa "Stuck Rubber Baby" för att den är så himla bra. Så gör nu det. :)

Förberedelser inför bokmässa

Jag skriver listor över vilka böcker jag saknar i olika serier och över vilka Agatha Christie en av mina kompisar saknar i sin samling. Det är ju helt värdelöst när man hittar en bok i någon serie man försöker samla på, men inte minns vilka man har och inte.

Jag har besök av en (annan) kompis och i kväll kommer min syster hit också.

I morgon blir det bokmässa.

På söndag blir det också bokmässa.

Och på måndag har jag tagit ledigt från jobbet, och om man har råd kanske man råkar gå in på ett antikvariat eller två. Jag hoppas få mycket användning av mina listor.

Ja visst ja, bokmässekatalogen måste också gås igenom.

Harry Potter and the Chamber of Secrets

Harry Potter and the Chamber of Secrets
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Ännu en Harry Potter-bok färdiglyssnad. Mycket bra uppläsning den här gången också. Trots att jag säkert har läst den här boken tre gånger tidigare så upptäcker jag en massa saker som jag har glömt bort i den här boken nu när jag lyssnar på den. Hermiones lilla missöde med Polyjuice Potion-en till exempel. Och även om jag vet vem som ligger bakom attackerna på mudbloods och vad det sägenspunna monstret i The Chamber of Secrets är av för slag så är det ändå väldigt spännande.

För att ta handlingen snabbt så förstenas flera elever och andra innevånare på Hogwarts i mystiska attacker. Meddelanden säger att det är den mytiska "Heir of Slytherin" som ligger bakom. Slytherin är det elevhem som har fostrat flest onda trollkarlar och dess grundare Salazar Slytherin hatade mudbloods, d.v.s. trollkarlar och häxor vars föräldrar var mugglare. Men vem är Slytherins arvinge? Harry, Ron och Hermione misstänker att det är deras jämnårige ärkefiende Draco Malfoy, men samtidigt går det ett rykte om att Slytherins arvinge inte är någon annan än Harry Potter. Och ett genomgående tema i boken är hur Harry tvivlar på sig själv. Det var mycket nära att han hamnade i Slytherin i stället för Gryffindor. Vilka egenskaper hos honom var det som gjorde att sorteringshatten ville placera honom i Slytherin? Har han något dolt fel i sin personlighet som gör att han skulle passat bättre där?

Något jag hade glömt bort helt är hur lite professor Dumbledore deltar i Harrys liv i de här första böckerna. Dumbledores vägar är ju outgrundliga serien igenom, men i de senare böckerna har Harry en mycket starkare kontakt med honom. Men i de här första böckerna är det i stort sett så att Dumbledore ordnar upp och framför allt förklarar saker på slutet av äventyret, men han är än så länge inte Harrys mentor på det sätt som han är senare.

Nu ska jag få besök av en kompis och till helgen är det bokmässa, och då kommer jag inte lyssna på ljudböcker. Men nästa vecka kommer jag säkert börja lyssna på "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban", som kanske är min favorit i serien. Jag säger kanske, för senast jag läste den hade jag inte läst de två eller tre sista böckerna än.

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone

En smakebit på søndag (vecka 37)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Den här söndagen läser jag ett seriealbum. Det är inte så lätt att citera ur seriealbum eftersom bilderna är så viktiga, men jag får väl försöka.

I'd never seen two men doin' a slow dance together before ...
... much less one of 'em white and one of 'em black.
(Howard Cruse, "Stuck Rubber Baby", s. 25)

Jag har läst "Stuck Rubber Baby" förr, men det börjar bli länge sedan och det är ett seriealbum som absolut är värt ett antal omläsningar. Det är tidigt 1960-tal i den amerikanska södern. Medborgarrättsrörelsen är mycket aktiv i sin kamp för att svarta ska få samma rättigheter som vita. Toland Polk är en ung man som kämpar en egen kamp med sig själv. Han går in stenhårt för att försöka bli heterosexuell. Med tanke på den miljö han lever i så är det inte så konstigt att han försöker. Han vill ju inte bli mördad.

Artighetsreglerna

Artighetsreglerna
av Amor Towles

Det är nyårsafton 1937 och Katey Kontent och hennes bästa vän Eve är ute och firar på en liten och inte direkt glamourös klubb i New York. De jobbar på kontor och bor på samma billiga pensionat, tillsammans med många andra kontorsflickor. Jobbet och pensionatet är båda ganska trista, men åtminstone Katey och Eve tar igen det här på fritiden. De är ute och festar och har en massa kul saker för sig. Till exempel har de ett invecklat knep för att kunna smita in gratis på bio, där själva insmitandet nästan är det största nöjet. Eve hade verkligen inte behövt smita in. I den lantliga delstat hon kommer från har hon en stenrik pappa, men Eve vill klara sig själv. Katey kommer från en helt annan bakgrund. Hon är född i New York och dotter till fattiga ryska immigranter.

Den här kvällen träffar de i alla fall en ung man, som kommer från en gammal och förmögen familj. Tinker Grey. Trion har mycket roligt tillsammans under några dagar, även om en viss rivalitet uppstår mellan Katey och Eve. Men så förändras förutsättningarna plötsligt och Katey är ensam. Men hon hittar förstås andra att umgås med. Boken berättar i stort sett om hennes 1938, om människor hon lärde känna, om saker hon gjorde och på vilka sätt hon förändrades. Jag var inte förberedd på att Eve och Tinker liksom skulle försvinna ur Kateys liv. Men de gör ju egentligen inte det. Eve går sina egna vägar och dyker upp när hon vill, och Tinker är den röda tråden genom hela berättelsen. På något sätt är han närvarande även när han inte är i närheten.

Jag tyckte att boken var helt okej. Bäst gillade jag att läsa om den här tiden, och om Kateys ibland ganska okonventionella idéer. Det vill säga, hon är okonventionell på ett sätt som passar in i tiden. Det här är inte en sån där bok där huvudpersonen är en nutidsmänniska i historisk inramning. Men samtidigt så var det inte en historia jag kände mig så engagerad i. Jag ville veta hur det skulle gå till slut, men jag kände inte ett stort behov av att plocka upp boken och läsa. Jag gjorde ju till och med en paus och läste en kort deckare emellan. (Normalt sett läser jag en bok i taget.) Jag tror inte att "Artighetsreglerna" är en bok jag kommer minnas särskilt väl.

Snöstorm och mandeldoft

Snöstorm och mandeldoft
av Camilla Läckberg

"Snöstorm och mandeldoft" är en kort liten deckare som är utgiven lite vid sidan om Camilla Läckbergs vanliga deckarserie. Den är lite annorlunda än hennes vanliga. Det är mer en hommage till deckare av det gammaldags slaget. Det påminner lite om t.ex. Christie, där det ofta begås ett mord i ett slutet sällskap där en av de närvarande råkar vara någon form av detektiv. Och så nämns Sherlock Holmes ett antal gånger, eftersom offret var ett stort fan.

Det är den unge polismannen från Tanumshede, Martin Molin, som ska tillbringa några dagar på ett finare pensionat på en liten bohuslänsk ö. Han är där i sällskap med sin flickvän Lisette, och orsaken till resan är en släktträff med hennes släkt. Martin har aldrig träffat någon av släktingarna förut, så det är lite nervöst för honom. De enda på ön är det par som driver pensionatet samt släkten Liljecrona. Ja, och så Martin. Nästan med en gång de kommer dit kastar sig ett förfärligt oväder över dem och alla kontakter med omvärlden bryts. Och så bär det sig inte bättre än att Lisettes farfar, familjens överhuvud Ruben Liljecrona, faller död ner under välkomstmiddagen. Martin lägger märke till en doft av mandel och konstaterar att Ruben har blivit mördad. Med cyankalium. (Kanske inte den vanligaste mordmetoden i deckare numera.) Och det måste vara någon av de närvarande som är mördaren.

Det blir som en typisk gammaldags deckare. Martin får säkra bevis och hålla förhör så gott han kan på egen hand. Jag tycker att det är kul att det är som en riktigt gammal deckare, fast i nutid, men själva mordgåtan blev jag inte så imponerad av. Den var i och för sig ganska underhållande, men slutintrycket var att det inte var så trovärdigt. Men det kanske det inte var på den gamla goda tiden heller. Det är ju aldrig någon som direkt sörjer offrets död hos Agatha Christie. Där är mord mest en skojig gåta som är till för att lösas. Så illa är det ju inte i "Snöstorm och mandeldoft". Några sörjer djupt. Men det är också några som inte gör det.