av Preethi Nair
Jo, det låter som om den här titeln skulle vara inspirerad av "Fifty Shades of Grey", men i själva verket är väl den här boken några år äldre. Och nyanserna syftar på något annat. För Nalinis mor hemma i Indien fanns det svart och vitt, lögn och sanning. Men både Nalini och hennes dotter Maya lever snarare med en mängd halvsanningar. För ibland kan man inte berätta hela sanningen. Eftersom boken växlar mellan Maya och Nalini så får man som läsare ibland reda på att något som den ena tror på i själva verket inte stämmer.
När Nalini var ung, i Indien, var det väl ingen som trodde att hon skulle gifta sig med en pojke av god familj. Men det gjorde hon, och de lever lyckliga med sina två små barn, även om Nalinis make ofta är bortrest i affärer. Så småningom vill han att Nalini och barnen ska flytta till London, så att de kan vara tillsammans mer. Och sedan, när han försvinner, så klarar Nalini helt enkelt inte av att berätta sanningen för Satchin och Maya. Hon kan inte säga att han har övergivit dem, och att det är därför de måste flytta till en eländig stadsdel i London – de har inte ens råd att resa hem till Indien.
Som vuxen är Maya fortfarande inte medveten om vad som verkligen hände när hon var barn. och det här är inte den enda hemligheten som kan få konsekvenser långt senare.
Jag hade egentligen tänkt mig att den här boken skulle vara bättre, eller åtminstone mysigare. Vilseledd av te och kakor på omslaget kanske? Den var helt okej alltså, men mer sådär mellanbra än jättebra. Det kanske var för att man växlade mellan Maya och Nalini som berättare, att berättelsen bryts ibland så att man inte riktigt får det där läsflytet. Även om det ju är perfekt i en berättelse om hemligheter att ha två berättare som känner till sanningen bakom olika lögner.
