av Frida Ulvegren
På bokmässan förra året såg jag Frida Ulvegren berätta om sin självbiografiska seriebok "Fridas resor". Den handlar om när hon var tonåring och modell. När Frida var tretton år satt hon och fikade med sina kompisar på stan när hon plötsligt blev "upptäckt". En tid senare, när hon gick runt och gruvade sig inför att behöva uttala sig i domstol om sina önskemål i samband med föräldrarnas vårdnadstvist om henne, så hör modellagenturen av sig. Vill hon vara med i en modelltävling, åka till Italien, kanske till Malaysia? Eh, ja!
Fast livet som modell är inte så glamouröst som man kan tro när man ser de snygga bilderna som blir resultatet av jobbet. I själva verket är det sunkiga miljöer, krävande agenturmänniskor och situationer som en tjej i hennes ålder inte borde vara i. Det känns som konstiga fotograferingar att använda en fjortonåring i, men det kan ju hända att det ofta är så. Man antar väl bara att modellerna är äldre. Det är ju också många roliga upplevelser – resor och fester, nya kompisar och snorkling i Malaysia. Men på det stora hela känns modellyrket inte som ett lockande jobb efter att ha läst "Fridas resor".
Frida Ulvegren har ritat sig själv som hon kände sig. Som ett barn, som inte begriper vad de från agenturen ser i henne och som inte direkt känner sig hemma i modellvärlden. Man blir nästan förvånad när man ser uppslaget med riktiga fotografier. Jag gillar förresten verkligen det avslutande avsnittet. Så fin avslutning på berättelsen, och det fick mig att le. Fast jag vill ju inte berätta vad som händer förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar