En rekke avbrutte forsøk

En rekke avbrutte forsøk
av Selma Lønning Aarø

Författaren Selma Lønning Aarø tycker att hon har fått så mycket kritik för att hennes senaste roman hade en huvudperson som var allt för olik henne själv (hon har ju varken varit man, jude eller 40), så nu ska hon minsann skriva om sin egen barndom. Hon och hennes familj tillbringar semestern hemma hos författarens föräldrar på Stord, och det är ju en ypperlig tidpunkt att börja med det här bokprojektet. När man skriver en bok om sitt eget liv kommer det också handla mycket om ens närmaste anhöriga. Men det kommer nog inte bli några problem, hon får helt enkelt visa de inblandade sitt manus kapitel för kapitel, det blir bäst och enklast.

Men redan efter det första kapitlet stöter hon på problem, när hennes mamma hävdar att de minsann inte glömde författaren på Danmarksfärjan. Detta som är författarens första tydliga barndomsminne! Naturligtvis måste det ha hänt. Hon bestämmer sig för att låta det stå och fortsätter med hur familjen flyttade till Stord, och diktar upp att det var p.g.a. något pappan hade gjort, bara för att det låter bra.

Moren er hektiskt rød i kinnene.
- Folk kommer til å tro at faren din virkelig gjorde underslag. [förskingrade. Marikas anm.]
- Tror du?
- Det står jo sammen med en hel del faktiske ting!
- Som at du glemte meg igjen på en ferje da jeg var fem?

Särskilt mamman fortsätter att beklaga sig över vad författaren skriver, och erbjuder henne pengar för att inte publicera boken. Storebrodern har inte fullt så många invändningar, utan klagar bara när han menar att författaren försöker ta åt sig äran av saker han hittade på. Pappan försöker mest undvika att bli inblandad i bråken och att få för mycket av skulden när mamman upptäcker vad författaren hade för sig i barn- och ungdomen.

Kapitlen om författarens barndom är roliga, men ganska typiska för barndomsskildringar. Att den utspelar sig på 80-talet (när jag var liten) gör förstås att det är roligare att läsa än om det hade varit på t.ex. 50-talet. Men det som verkligen gör boken är de otroligt roliga kapitlen där familjen inte håller med om att det faktiskt var så det gick till och där författaren försöker försvara sin text. Eller när det kommer en journalist för att intervjua författaren. Mamman inte kan låta bli att lägga sig i och författaren regredierar till någon sorts tonårstrotsålder. Det är nog väldigt många döttrar som känner igen sig i det här, även om de aldrig har blivit intervjuade för kultursidorna.

Rekommenderas!